Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L ALLIANCE FRANCO-RUSSE
med folk. De hade tagit ett par stolar
och flyttat dem tätt bredvid hvarandra
på ett visst afstånd från alla andra. De
voro så fördjupade i ett samtal, att de
inte ens tycktes märka att fröken
Dernburg steg på och satte sig ett stycke
ifrån dem.
Hittills hade Eva Dernburg varit
helt upptagen af problemet huru hon
skulle lyckas träffa de två före
ankomsten till Luzern; först i detta
ögonblick insåg hon, att det var den svåraste
delen af hennes företag som nu
återstod.
Hur skulle hon våga sig fram till
dessa två, som så demonstrativt
ignorerade alla andra människor? Hon
bäfvade vid blotta tanken på den iskallt
förvånade blick som generalskan utan
allt tvifvel skulle bestå henne, då hon
nalkades!
Men det kunde inte hjälpas. Inom
några minuter skulle de vara framme
vid kajen. Man kunde redan se en flock
som stod där och väntade. Och bland
dem fanns en man med vilda, brutala
drifter — en man som slagit ihjäl en
soldat för en obetydlig försummelse och
som nu i misstänksam vrede stod och
väntade på sin hustru och hennes
förmodade älskare.
Fröken Dernburg reste sig, flyttade
sin stol intill generalskans och frågade
med en stämma, som hon försökte göra
lugn:
”Har ni haft en angenäm utfärd,
madame? ”
Madame la générale vände emot
henne en blick full af vredgad häpnad.
Hon gjorde intet försök att dölja sin
ovilja; utan att svara, stirrade hon i
ohöljdt misshag på den främling, som
obedd kom och störde deras samtal.
M. Andriot var utan allt tvifvel en
669
mera civiliserad och mera finkänslig
personlighet än hans ryska väninna;
han uppfattade tydligen huru mycket
den unga främmande damen pinades af
generalskans ohöflighet. Och ehuru
han antagligen var lika förvånad som
generalskan och säkerligen fann fröken
Dernburgs beteende föga grannlaga,
svarade han henne åtminstone höfligt.
Eva Dernburg hade afgjordt mest
lust för att gå sin väg — eller för att
brista i gråt — men hon höll ut. Hon
fortfor att konversera. Utsikten från
Pilatus — ja, den var verkligen
storartad — hon hade just för några dagar
sedan varit där.
I detta ögonblick råkade M. Andriot
vända sina ögon mot kajen. Hade han
kanske märkt, att den unga flickans
blickar allt emellanåt flögo ditåt med
ett uttryck af ångestfull spännng? I
främsta ledet bland den väntande
skaran därborta syntes en högväxt,
bredaxlad man med gråsprängdt kindskägg
och grofva drag, hvilken spejande
blickade hän mot båten. Hade M. Andriot
sett generalen förut? Eller något
porträtt af honom? Troligen det senare.
Alltnog — inom ett ögonblick tycktes
han ha uppfattat situationen. Han gaf
den unga flickan en snabb blick, i
hvilken lästes tacksamhet, beundran, en
bön om tillgift för att han nyss misskänt
henne. Och så började han konversera
med henne i en på en gång liflig och
förtrolig ton, som kom madame la
générale att öppna ögonen i en nästan ännu
mer vredgad förvåning än nyss. Men
M. Andriot lät sig icke bekomma —
han böjde sig fram emot fröken
Dernburg och hviskade fortfarande
artigheter till henne.
Och nu — nu ändtligen tycktes
äfven generalskan ha fått syn på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
