Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
680
van att anlitas äfven i mindre
trängande fall än detta. Men först måste
den gamla damen själf hjälpas litet till
rätta. Och i min nya
maktfullkomlighet rullar jag ihop det gråa öfverdraget
öfver himlahvalfvet och lägger det i
dettas bortersta hörn, sedan makar jag
med lätt hand upp solskifvan i zenit.
Och allt börjar grönska och blåna och
le den leende samhällsbefriade till
mötes.
Så begynner då det stora tåget. I
ändlösa rader, med matsäcksknytet
under armen, drar mänskligheten ut ur
sitt gamla hus, inte i nådig tågordning
utan precis hur det faller sig, i jubel
och gamman. Utkommen grupperar
den sig i backar och på ängar och vid
blåa vatten, men, bevare oss väl, inte
i partigrupper, den indelningen har den
blankt förgätit. Den sofver, den äter
matsäck och dricker ädelt vin, den
l1eker, den låter mormor smeka sig och
den tänker på sin själ — nu då den
ändtligen har fått tid. Men framför allt
njuter den af friheten. Biskopar stupa
kullerbytta, och bolagsgrundare grunda
på ekloger. Tre tusen grosshandlare
ligga strödda i backarna och blicka
drömmande upp i det blå. Tjugutusen
fröknar, som allesammans suttit på
något, ta i ring och dansa öfver stock
och sten, och ett antal af deras
arbetsgifvare sitta utanför ringen och nicka
saligt halfslumrande takten. En
nykterhetsmissionär, sliten mellan gammalt
och nytt, utbringar en skål för
nykterheten. Den nykonservative redaktören
med medarbetarstab och en skara
ungsocialister draga tillsammans ut att
plocka blommor och kransa hvarann
med rosor och förgätmigejer ...
Jag har emellertid inte tid att vara
HELEN FAVONIUS
med. Jag har fullt upp att bestyra i
den gamla samhällsbyggnaden, som
ligger där så tyst och öde: inga hjul
slamra, inga fabriksskorstenar röka,
inga pressar bullra, inga pennor raspa.
Alla dörrar och fönster slås upp på
vid gafvel, och där vädras, vädras,
vädras för första gången sedan
inflyttningen skedde i tidernas begynnelse.
Från samma håll, som jag fick
basunen, får jag låna den allra största
vacuum-cleanern, och den suger
mångtusenårigt samhällsdamm, så att den
håller på att krevera. Påbörjade
artiklar, motioner och räkenskaper hvirfla
om hvarann i luftdraget. Millioner
skadliga samhällsbaciller uppge
andan...
Men hvad är det jag hör likt en
aflägsen åska bortifrån backarna? En
väldig gäspning, som blir allt mer
unison och allt ljudligare. Och hvad
är det jag strax därpå får se? Hela
det långa tåget, som kommer dragande
tillbaka till det gamla kråknästet. I
spetsen ränna <bolagsgrundare och
tomtjobbare, så komma ”’de missnöjda
elementen”’, så particheferna af skilda
färger, allesammans vända de åter,
ingen glömmer sig kvar.
Här slutar utopien, och dyster
verklighetsskildring tar vid. Hjärtligt
välkomnande står jag i samhällsporten
med basunen i ena handen och den
andra stödd på vacuum-cleanern. Det
är inte utan att jag väntar mig minst
en silfvermedalj af andra ordningen.
Men ack! allteftersom skarorna
strömma in, mörkna de förut ljusa
fysionomierna, näsorna rynkas, och till sist
ljuder ett samfälldt:
”Fy då, hvad luktar det här?”
03800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
