Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
en vilja lade sig på hans vilja, som
om en varm ström Dbrutit sig in i
hans kropp, en ro i hans känsla, en
klarhet i hans tanke.
Han återfann sig stående på knä
med hufvut i händerna och han
hörde ekot af sitt ord, det ständigt
upprepade, han tyckte sig se det likt en
fågel, som flög bort och försvann.
Han hade funnit det!
När han mötte personen, sade han:
Det är icke längre karusell!
Å! sade personen.
Det hela vill, och delen vill. Så
länge delen icke får sin vilja att följa
det helas ström, då är dess väsen att
icke vilja, ty delen är svagare än det
hela, delens vilja krossas af det helas.
Men när delen får sin vilja i samma
ström som det helå, då först blir
viljan vilja, då blir lifvet lift Ack, min
vän! Jag tror, att man börjar mot
strömmen. Jag tror, att man måste
malas sönder. Jag tror, att den som
aldrig varit galen heller aldrig kan
bli riktigt klok!
Och därmed gick mannen, men
personen förvånade sig, glömde hans
ord och sade för sig själf:
Hvarifrån har han fått detta ansikte?
Det lyste som om huden varit ett
rosenblad!
Men där är svaret på min andra
fråga: fanns det något samband
mellan hans studium af blommorna och
djuren å ena sidan och hans slutliga
ansiktsuttryck å den andra?
Han hade funnit, att människan
såväl som blomman var ett bräckligt
uttryck för jorden; han hade stannat
inför frågan om förhållandet mellan
dessa oändliga små varelsers väsen
och vilja å ena och hela jordens
väsen och vilja å den andra sidan,
och det svar han ändtligen uppnått
hade tändt elden i hans ansikte, en
LUDVIG NORDSTRÖM
eld, som lyste klart och förvånade
människorna.
Hat, hade han en gång sagt, var
alltings botten. Då slocknade elden.
Men hat, det var delens strid mot
det hela. När han känt, hur hans
vilja sakta vände sig och flöt in i
det helas vilja, då kände han sig som
ett barn, som hvilar i moderns armar.
Då förvandlades allt; alltings botten
var kärlek, och när han blef modig
nog att tänka och säga det, då lyste
elden upp igen och förvånade
människorna.
Nu hände något med mannen som
många skulle ha föraktat honom för.
Han satt vid sitt bord och skref på
ett papper:
gud? Gud? GUD?
Och därefter vandrade han af och
an i rummet.
Hvarför, tänkte han, försöker man
att befria sig från tanken på Gud ?
Det är, som om man på
morgonen helt segervisst utropade: nu är
det dag, och det finns inte mer
någon natt. Men nätterna komma ändå
alltid, vare sig man ropar så eller ej.
Och är ej mänsklighetens historia
liksom den. enskilda människans en
historia om ljusa dar och mörka
nätter? Ja, Gud, det är natten. Om
natten då man i mörkret inte ser
sin egen kropp, känner man sig
befriad från den. Om natten då man
inte ser allt det, som kroppen
betingar, glömmer man jorden. Om
natten, då man glömmer jorden,
sväfvar tanken fritt i universum och
grubblar öfver gåtan med alla dessa
glödande ljus i rymden. Hvad är
det, som har skapat frågan i världen ?
Ar det dagen? Nej, men natten,
gåtornas dunkla stund. Vore det en
enda lång dag, skulle människorna
slutligen upphöra att fråga och tänka;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
