Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖLJDEN AF ATT TÄNKA
i natten, i Gud hvilar den fråga, som
drifver mänskligheten ständigt framåt,
Gud är tankens upphof och tankens
mål, Gud är tanken själf.
Nu har det varit en lång ljus dag
i mänsklighetens historia; nu
skymmer det igen, de första stjärnorna
tändas redan. Man må ropa hur man
vill, att solen lyser och det är dag —
men natten sjunker obönhörligt än en
gång öfver oss. Dagen har varit het,
allt är torrt; nu kommer natten med
sin kyla och sin dagg.
Jag känpner, hur min vilja lefver i
en vilja, som är oändligt mycket större
än min.
Men låt mig kalla denna vilja Gud.
Låt mig kalla min egen lilla vilja Gud.
Låt mig kalla all vilja i världen för
Gud. Hvarför skulle jag inte göra
det? Så mycket vet jag dock, att
ingen har kunnat något med sin strid
mot människans drift att söka tyda
den stora viljan. Hvad har seklen
förmått? Rifva ner den ena tydningen
efter den andra. Men hvad är det,
som har rifvit ner, om ej samma drift,
hvilken ett eller ett par sekel förut
byggt det nu förstörda? Jag vill säga
Gud; det ger mig lugn att säga Gud;
det ordet rymmer människosläktets
outplånligaste längtan, renaste lycka,
högsta dröm och längst nående tanke.
Det ordet rymmer kraft.
Men som det är min vilja, som
lär mig något om världen, så är det
också min lilla Gud, som jag vill
lefva för. Jag tror till och med, att
den store guden inte kan bli bättre
tjänad. Det finns bara en Gud, ja,
jag inser det, ty det finns bara en
Vilja. Men liksom mänskligheten
består af människor, består Viljan af
viljor och Gud af gudar. Jag finner
ro i den tanken, och på den vill jag
bygga mitt lif.
207
Nu sade människorna:
Hur kan en ful människa vara så
vacker? Är det bara därför att man
känner sig så lugn och trygg i hans
närhet? Hvilken märkvärdig människa!
Mannen hade nu förminskat allt
och skapat sig en värld i sin tanke.
Som han var botanist, såg han hela
världen under bilden af en trädgård.
För honom blef allting blommor,
vackra, doftande blommor.
Och inverkade denna hans inre
värld på hans uppfattning af
människorna? Det var min tredje fråga.
En person beklagade en dag, att
människorna beljögo och baktalade
hvarann, kort sagdt sökte att höja sig
på medmänniskors bekostnad.
Då svarade mannen:
Ja, jag vet, att de göra så. Men
när jag hör det, gläder jag mig. Ja,
jag gläder mig, hur underligt det kan
förefallaa Se här på mina blommor!
Hvar och en kämpar i hemlighet med
den andra för att få mest näring.
Hvarför? För att lefva bäst. Det vill säga,
för att få de grannaste blommorna,
de saftigaste bladen, så att den kan
sprida sig, tillväxa och vidare utveckla
sig. På samma sätt, förefaller det
mig, göra människorna. Deras viljor
kämpa inbördes, och hvad gör den
människa, som talar illa om mig, när
jag gått? Hon befriar sig från det
tryck jag, eller min vilja, utöfvat på
henne. Jag finner det vackert och
lofvärdt. Den människan känner, att
hon har något inom sig, som sträfvar
uppåt; min vilja var hennes vilja i
vägen. Då sopar hon bort min vilja.
Tror ni, att hon därför vill mig något
ondt? Då förstår ni inte, hvad som
rör sig i människosjälen. I detta
förtal ligger ingenting mindre än hennes
ädlaste instinkt — men den har ännu
inte funnit en ädlare form. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
