Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mat och vitterhet. Kulinarisk skiss av Karl Benzon. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan Italien någon tid — kanske på
grund av klassiska traditioner — innehaft
en ledande ställning inom kokkonsten
övertogs dess roll av Frankrike. Och vad
var naturligare än att denna kulinariska
stormaktsställning skulle i vidsträckt
omfattning inverka även på skönlitteraturen,
den poetiska och den prosaiska.
Redan Horatius hade på klingande
hexameter begabbat en rik, men
gastronomiskt oförstående mans kalas. Idén
upptogs av den våldsamme satirikern
Ma-thurin Régnier (1573—1613) och
behandlades i mera förfinad form av den
snillrike Nicolas Boileau-Despréaux (1636
—1711). Ingen begär väl att jag skall
översätta hans alexandriner, och därför
meddelar jag på prosa några brottstycken
ur Tredje satiren.
"Jag kommer från en inbilsk narr
som — i syfte att förgifta mig, tror jag
— formligen nödgat mig att äta
middag . . . Det bars in en soppa. I denna
förekom en tupp, som ändrat namn och
stånd och av alla gästerna benämndes
kapun ... På en hare, omgiven av sex
utmärglade kycklingar, reste sig tre
kaniner, husdjur, som allt sedan sin späda
barndom uppfötts i Paris och ännu
luktade av den kål varmed de blivit
ut-fodrade. Kring denna kötthög syntes en
lång krans av hopklämda lärkor, och på
fatets kant företedde sex duvor som
förstärkning sina brända benrangel. . ."
Boileaus gode vän La Fontaine, den
nyare tidens yppersta fabeldiktare
bredvid ryssen Kryloff, skrev även
uppskörtade berättelser på vers (Contes) dem
han säges hava ångrat på dödsbädden —
liksom hans förebild Boccaccio i fråga
om sina alster på detta område. Bland
dessa berättelser finnes en vid namn
"Ålpastejen", Le paté d’anguille.
Innehållet ska vi tala tyst om. Allt nog — det
är icke av gastronomisk innebörd.
Joseph Berchoux (1765—1839) skulle
troligen ha varit fullständigt förgäten i
vår tid, om han ej med obeskrivlig
elegans hopsvarvat sin även till engelsk vers
översatta dikt, La Gastronomie.
Somliga rader därur ha nära nog fått
ordspråks rang, heder och värdighet.
Exempelvis: "Lägg på minnet att en
middag san$ fagon är en trolöshet (une
perfidie)". — "Ett poem har aldrig
uppvägt en middag." Bland salig Jörgens
"Ordningsregler" fanns en som lydde:
"Då Jörgen äter får han ej tilltalas,
såvida icke samtalet berör mat."
Enär den geniale "causeuren" icke
var synnerligen språkbildad torde han
knappast ha läst Berchoux’ versrad:
Bien ne doit déranger Vhonnéte homme qui
dine. —
Av intet störas bör en hygglig karl som äter.
Men släkttycket mellan Georg och
Joseph är omisskänligt.
"Konsten att äta borta" — Uart de
diner en ville — har till upphovsman
journalisten Colnet du Ravel, född 1768,
död 1832 i kolera. Versen är medelmåttig,
och från egentlig gastronomisk synpunkt
finnes lika litet att hämta ur denna dikt
som ur Berchoux’.
Högre i detta hänseende står "Ode
till svinet" av Charles Monselet (1825—
1888). Denne bretagnare, ett slags fransk
Birger Schöldström, gjorde sig bekant
bland annat genom en Almanack des
gour-mands, och många rätter ha uppkallats
efter honom, exempelvis en omelett med
kronärtskocksbottnar, tryffel och rand av
kalv-jus.
Efter hans död kom det emellertid i
dagen att hans finsmakeri och kulinariska
lärdom ej skulle ha varit bland de allra
gedignaste, utan snarare haft frändskap
med vad man kallar "bluff". Ur en på
visst sätt officiell källa återgiver jag
följande :
"Specialisterna brydde sig ytterst föga
om hans kulinariska vetande, som han
trodde vara ofantligt och som var i allra
minsta laget. Man berättar på tal därom
att han utsattes för en ganska originell
mystifikation av sin vän Chavette (fransk
humorist) som under de exotiska
beteckningarna soppa på svalbon,
sköldpadd-soppa, sterlett från Volga etc, lät servera
honom vanliga vermicelli, kalvhuvud och
havsål samt lät honom dricka olika slags
mindre än medelmåttiga viner, kristnade
till Pommard, Chambertin och
Brane-Mouton, utan att han hade den avlägsnaste
aning därom.
Då Chavette* vid desserten avslöjade
* Chavettes fader hette Vachette och var restauratör i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
