Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mat och vitterhet. Kulinarisk skiss av Karl Benzon. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ortsstad. Åtskilliga av invånarna gripa till
flykten, och i en och samma diligens
hamnar ett mycket heterogent kotteri,
bland vars medlemmar märkas två nunnor
samt en tredje kvinnlig individ som —
som — ja, som icke är nunna, utan i
högsta möjliga grad motsatsen, hon som
stadens maskulina befolkning kristnat till
"Boule de Suif".
Strängt taget är hon den mest
sympatiska i hela detta konstiga bunkalag. Mot
hennes ord och åthävor finnes ej det
ringaste grand att anmärka. Och så har
hon tänkt på en sak som de övriga
förbisett i all villervallan:
Hon har medfört matsäck!
En mycket välförsedd matsäck, parbleu!
Hungern gör sig allt pinsammare
kännbar, och det är så väl oförlikneligt lustigt
som psykologiskt intressant, då den store
novellisten låter oss iakttaga huru
samtliga passagerarna, även nunnorna,
omsider bekväma sig till att mottaga
nådegåvor ur synderskans frikostiga hand. •—
Emile Zolas (1840—1892) roman
med motiv från de parisiska Hallarna, Le
Ventre de Paris ("Paris’ mage"), på
svenska försedd med den löjliga titeln
"Vackra Lisa", bör naturligtvis innehålla
mat i långa banor. Här förekommer den
frejdade passage som erhållit namnet
’ ’Ostarnas symfoni’’:
"Där låg på en bädd av vitbetsblad
en ofantlig Cantal-ost, liksom kluven av
järnhackor; där bredvid låg en guldfärgad
Chester-ost, en Gruyére-ost, liknande ett
hjul, fallet från någon barbarisk char,
runda som avhuggna huvuden, liksom
fläckade av stelnat blod och så lika en
tömd huvudskål att de blivit kallade "tete
de mört". En parmesanost spridde
omkring sig en aromatisk doft. Tre på runda
träskivor liggande Brie-ostar sågo
melankoliska ut som slocknade månar; två,
mycket torra, voro fullmånar; den tredje,
i sitt andra kvarter, flöt ut i en vit,
grädd-aktig massa, snarlik en skummande sjö.
Port Salut-ostar, erinrande om antika
diskosskivor, hade fabrikanternas namn
påstämplade. En Romatour-ost, klädd med
silverpapper, kom en att tänka på en
sockertårta, vilsekommen bland alla dessa
starka saker. Roquefort-ostarna under
sina kristallkupor antogo en furstlig
uppsyn; de liknade feta ansikten,
marmo-rerade med gula och blå ådror, liksom hos
personer vilka ätit för mycket tryffel. På
ett fat bredvid lågo getostar, hårda,
grå-.daskiga, stora som en barnknytnäve,
påminnande om de stenar som bockarna
sparka undan, då de gå i spetsen för sina
hjordar.
Men nu kommo de stinkande ostarna:
Mont d’or-ostar, ljusgula, med en
röt-aktig lukt; tjocka Troyes-ostar, kantstötta
och med skarpare odör...
Camembert-ost, doftande som villebråd––––■—"
Men läsaren har antagligen fått nog av
denna ostentativa uppräkning.
Anthelme Brillat-Savarin (1755—
1826), den frejdade författaren till
"Smakens fysiologi", stuvade ihop sitt arbete
så att det över huvud, trots alla rön, råd
och anvisningar av praktisk art, faller
inom skönlitteraturens råmärken. Här
återgivas några av de aforismer som
inleda boken.
"Djuren livnära sig; människan äter;
blott en spirituell människa förstår att äta.
Säg mig vad du äter, och jag skall säga
dig vem du är.
Då skaparen tvingar människan att
äta för att leva, inbjuder han henne
därtill genom matlusten och belönar henne
med nöjet. *
Gurmandisen är en akt av vårt
omdöme, varigenom vi skänka företräde åt
de ting som äro angenäma för smaken
framför dem som ej besitta denna
egenskap.
Bordet är det enda ställe där man
aldrig har tråkigt under första timmen.
Upptäckten av en ny rätt gör mera för
människosläktets lycka än upptäckten av
en ny stjärna.
De som föräta sig eller berusa sig
kunna varken äta eller dricka.
Matordningen är: från det bastantaste
till det lättaste.
En dessert utan ost är en skönhet
som saknar ett öga.
Man blir kock, men födes stekare.
Att inbjuda någon är att påtaga sig
ansvaret för hans lycka så länge han
vistas under vårt tak." —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
