Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Det var det egendomligaste, jag
har hört/5 sade fröken Elise. "Hur
dana möbler var det, om jag får
fråga?"
"Det var en svart möbel med rödt
tyg- Jag tyckte inte alls, att den var
otreflig, men Fritz kunde inte fördraga
den. Han påstod, att han kände sig
som en bödel."
"Usch!"
"Ja, och det var väl en bra
obehaglig känsla?"
"Jag menade inte alls det, om jag
skall vara uppriktig," sade Elise med
någonting torrt i rösten. "Jag menade,
att ungdomen nu för tiden är ganska
pretentiös. Och nästan mer än lofligt
frivol. Jag kan inte förstå, hur en
bildad ung man kan säga, att han
känner sig som en bödel."
De tre damerna sutto i salongen och
småpratade. Fru Martha och Alfhild
hade tagit plats i hvar sitt hörn af den
breda soffan, och Elise satt i länstolen
vid divansbordet. Det var mycket varmt
ute, och i den, trots solskenet därute,
skumma salongen var luften onekligen
en smula unken.
"Du förstår väl, att det var ett
bildlikt talesätt."
Elise hade en låda med
amatörfotografier framför sig på bordet. Hon
tryckte ned locket och vred om den
lilla nyckeln.
"Kära Martha, jag är verkligen
rädd för, att jag inte förstår någonting
alls. Jag tycker bara, att allting nu
för tiden är så högst egendomligt."
Det föll en tystnad öfver salongen.
Fru Martha satt och tittade på
kakelugnen. Så knäppte hon långsamt ihop
händerna och skiljde dem igen.
"Men inte vill du väl förneka, att
man kan få ett visst intryck af ett
rum?" sade hon med ens. "Komma
i en viss stämning? Tänk på
biblioteket där inne. Jag för min del kan
känna mig förfärligt underlig i
somliga rum. De klara, bruna ögonen
strålade till mot kakelugnen, och rösten
blef lätt beslöjad. "Det är också
be-visadt, att rödt har en upphetsande
inverkan, och svart — det är
ovillkorligen en färg, som för själen in på
melankoliens område." De stora, bruna
ögonen vidgade sig, och blicken blef
inåtvänd.
"Kan jag inte alls tycka." Elise
lade till eftertryck sin flata hand mot
locket på lådan. "Det vill säga, att
svart skulle göra en melankolisk, det
tycker jag, du har orätt i. Jag tycker
svart är en alldeles utmärkt färg. Den
är hållbar, och så är det alltid
någonting ordentligt med svart."
"Jag tycker, att Elise har rätt,"
sade Alfhild’ lifligt. "Det vore
förtjusande, om allting vore svart."
Elise bevärdigade inte inlägget med
någon som helst uppmärksamhet. Hon
såg på fru Martha, som oafbrutet
långsamt knäppte ihop händerna och skiljde
dem igen.
"Jag tror, att vi just nu tala två
olika språk," sade fru Martha beslöjadt
och eftertänksamt. "Du, Elise, ser
ytan, och jag ser bakom ytan."
"Det tror jag med," utbrast
Alfhild lika lifligt. "Elise ser bara det
svartas yta. Det är därför hon tror, att
det är snyggt i köket."
"Och Alfhild ser i allting en
anledning till att vara frivol," svarade Elise.
"Jag vill säga dig rent ut, att jag är
verkligen trött på alla dina kvickheter
om köket. Om flickorna göra så godt’
de kunna, så ha vi inte den minsta
rättighet att fordra mera."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
