Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Äpplet. Av Nils Sonesson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kultiverad sötfruktig sort av
östeuropeiskt eller asiatiskt ursprung, som
pålbyggnadsfolket vid sin invandring
från Östern medfört till sina nya
boplatser. Ett liknande fynd gjordes i
Sverige år 1908 i en i närheten av
Alvastra funnen pålbyggnad från den
yngre stenåldern (omkring 2500—
2000 f. Kr.). Således skulle man ju
kunna tala om en början till
fruktodling redan under stenåldern.
I de på denna epok följande
perioderna förloras åter spåren av äpplet,
och först när vi komma till en långt
yngre tid, finna vi åter vittnesbörd om,
att de germanska stammarna, som då
befolkade trakterna i mellersta Europa,
insamlade vildväxande frukter av olika
slag, vilka förtärdes både i färskt och
torkat tillstånd. Likväl fattades även
då odling av frukt och germanerna
frambragte den sedermera ingalunda
av eget behov, utan planterandet av
fruktträd infördes till dem av romarna,
när dessa utsträckte sina erövringståg
ända upp till Rhen. Det är nämligen
med äppleträdet som med alla andra
allmännare odlade växter — det är en
växtvärldens kosmopolit. Varhelst
människan bosätter sig, överallt flyttar
hon sina liv- och husväxter med sig.
På sådant sätt finnes numera knappast
en bebodd punkt, vare sig i norra eller
södra tempererade zonen, dit icke
fruktträd av något slag fått utvandra.
Kolonisterna i Nordamerika och
Australien, i det tempererade Brasilien
och på Kap —alla vilja de hava sina
gamla kära hemlandsfrukter med sig,
och så utbreder sig fruktodlingen med
den allmänna odlingen. Det bästa vi
i fruktväg äga är sålunda kanske
flytt-gods från äldre tider, uppträdande vid
sin hitkomst med namn, dem den
svenska odlaren icke länge förmått
kvarhålla i minnet och dem han
antingen rådbråkat eller låtit gå ut genom
andra örat.
Egendomligt förhåller det sig
emellertid med äpplet. Äpplet är det enda
fruktslag, som, trots den romerska
fruktodlingens inträngande under de
första århundraden av vår tideräkning,
bibehöll den ursprungliga av
germanerna använda benämningen. De
ursprungliga, ärvda beteckningarna för
päron, körsbär, plommon etc, som
alltså gällde för de vildväxande trädens
frukter, undanträngdes av nya från
latinet lånta namn, vilket torde kunna
förklaras så, att de nyinförda
kultur-varieteterna av nämnda fruktslag i alla
fall voro de inhemska, vilda formerna
så olika, att även de främmande
namnen kunde upptagas med de nya
fruktsorterna. När nu inte äpplets
beteckning drabbades av samma öde som de
andra fruktslagen, kunna vi blott
förstå denna undantagsställning genom det
antagandet, att germanerna redan
kände åtminstone en ädel äpplesort,
att äppleträdet alltså före romarnas
framträngande nord på räknades till
kulturväxterna. Det vore ju för resten
underligt, om odlingen av denna frukt
sedan förutnämnda förhistoriska tid,
då vi först spårade den, åter skulle
råkat i glömska.
Vad nu särskilt vårt land beträffar
hava vi redan hört omtalas, att
fruktträd delvis varit kända i den grå
forntiden. Men först långt, långt senare
kommo de dock till allmännare odling,
en följd av den romerska kulturens
vandring mot norr. Munkarna voro de
första, som sysslade med frukt- och
trädgårdsodling. Fruktodlingens
medelpunkt blev sålunda klosterträd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
