Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Forna tiders signalmetoder. Av telegrafkontrollör Frans Jönsson. Med 22 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i form af timutropare el. dyl. Tuppen
var stadens väckarklocka. Badtimmen
tillkännagafs dock för romaren genom
klocksignaler, liksom hos grekerna en klocka
på torget förkunnade, att timmen för den
gemensamma aftonmåltiden var inne. Vid
offentliga tillfällen, såsom gladiatorsspel
och kappränningar, förekom ett mera
utbildadt signalsystem. Festen leddes
hufvudsakligen med hjälp af optiska och akustiska
medel. En trumpetstöt anbefallde ordning
hos åskådarna. Deras nedåtvända tummar
bestämde öfver den sårade gladiatorns lif
eller död.
Först omkring år 550 kommo
kyrkklockorna till världen. I den äldre kristna
tiden plägade man i städerna mana till
gudstjänst genom hammarslag mot en
bräda, som kyrkoroparen bar hängande
öfver ena axeln, när han gick omkring
bland folket. Inom klostren kallades man
samman af ljudliga »halleluja!» Att
emellertid tornklockor förblefvo sällsynta länge
nog, kan man förstå af krönikans
berättelse om frankerkonungen Clothars
belägring af Orléans år 613, då stadens
biskop i afsikt att skrämma satte
Stefantornets stora klockor i gång med den
påföljd att de belägrande flydde hals öfver
hufvud.
Mestadels voro klockorna af metall,
någon gång af sten eller trä. Med tiden
fingo de en mångfald uppgifter. De
kallade stadens fäder till rådslag och
handtverksskråna till samling, klämtade tillhopa
brandmanskapet och tillkännagåfvo
skatteterminerna, gåfvo signalen till
stadsportarnas öppnande och stängning samt slogo
larm, när staden hotades af uppror eller
fiender. Deras användning som
»bönklocka» synes härröra ur en världslig
tillfällighet. I den äldre medeltiden gafs
mångenstädes på aftonen en klocksignal
— ignitegium — till tecken att tiden var
inne för borgarna att släcka den öppna
spiselelden i bostäderna. År 1325 påbjöd
en påflig förordning, att hvarje kristen
skulle bedja trenne »Ave Maria» vid
ignitegium, och när senare kometer, turkar
och farsoter skräckslogo den kristna
menigheten, ökade en annan påfve
andaktsstundernas antal och lät »bönklockan» ljuda
äfven vid middagstid.
Kyrktorn, utrustade med tidvisare och
slagur, förekommo ej förrän på 1500-talet.
Man nöjde sig med tornväktarens
hornsignaler vid de olika timmarna. Denne
stadsfunktionär hade äfven att som spejare
vaka öfver stadens säkerhet, när fiender
nalkades, och hans horn fick på sina håll
ersätta klockklämtningen vid eldsvådor.
Ännu sedan slaguren införts, stannade han
på sin post för att med sina signaler
understödja klockslagen. Hans sysslor delades
så småningom med eller öfverflyttades på
den vandrande brandvakten eller
nattväktaren, en för stadslifvet karaktäristisk
personlighet långt in i nyare tid.
 |
| Romersk hornblåsare. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
