Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Från den svenska idrottens barndom. Av Erik Bergvall. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjusning — naturligtvis mest därför att
rökningen var förbjuden — hade vi i
munnen hela tiden. Det var i en stor
präktig trädgård, som vår kassaförvaltares
snälla mamma upplåtit åt oss, där vi hade
våra idrottsliga övningar, och varest vi
ock kunde vara fullt ostörda. Denna vår
tog jag ock, 15 år gammal, mitt första
pris, fäktmask och florett, som även var
det 1: a i ordningen, och det var i
grenhopp på plint. Någon häst hade vi ej
råd hålla oss med, men denna plint gjord
av tomlårar och med mycket minimal
stoppning glömmer jag aldrig. Så öm, som
man efter dessa övningar i plinthopp var
i den kroppsdel man vanligen använder
att sitta på, var något enastående — men
vad gjorde det i ungdomens vår! Roligt
hade man i alla fall!
*
Under Karlbergstiden, det var för mig
1887—1888, idkades vintertiden
skridskoåkning och något skidlöpning samt
sommartiden egentligen bara segling och
simning. Vad skidorna beträffa, så är det
rätt egendomligt, att jag redan 1880 hos
Bastman, som då hade sin affär vid
Riddarhustorget, köpte mitt första par, försett
med bara tårem. Bindningar hade man då
knappt en aning om, och jag minnes
därför väl, huru det förargade mig, då jag
förhånad av mången fotvandrare under de
då för tiden präktiga vintrarna gjorde mina
långturer, att vid alla uppförsbackar det
var omöjligt att behålla skidorna på fot
för att ej tala om, då man i utförsbackarna
"trall", och skidorna med svindlande fart
löpte ifrån en stackare. Jag tog då och
konstruerade mig själv ett par bindningar
(jag har dem kvar ännu), och sedan hade
jag skidorna med mig vart jag gick. Men
galen trodde alla mig vara, och ofta fick
jag höra slängas efter mig: "den där
token han kommer då snart att bryta
benen av sig — men dä ä rätt åt’en!"
Men den första tävlan på skidor jag
fick vara med om, det var på Karlberg
vintern 1888 i februari. Och det var till
och med en backtävlan i stup d. v. s. med
hopp. Bland kamraterna funnos några
norrlänningar, och det var dessa vi hade
att tacka för, att backåkningen kom till
stånd. På norra sluttningen av de s. k.
Kungsholmsbergen, där dessa stupa ned
i Klara sjö mitt framför Karlbergs gamla
slott redde vi vår skidbacke. Och det var
ingen dålig backe. Lutningsförhållandet
skulle till och med för nutida förhållanden
ansetts bra, men "stupet" var ej mer än
en meter. Här tog jag som stockholmare
mitt första pris på skidor. Det var
visserligen bara det femte i dagens tävlan, men
stolt som en kung var man över denna
lilla trofé — en liten silverbägare. Men
vad det kostat arbete, och vad man fallit
och brutit skidor, innan man kom så långt.
Tack vare detta kunde jag dock några
år efteråt någorlunda klara
Saltsjöbads-backen.
*-
Fyra år senare, det var 1892, fingo
min äldre kamrat, dåvarande kaptenen
Adolf Heijkenskiöld, vilken samma år
stiftade skidlöpningsföreningen, och jag
lust att lära oss åka velociped på s. k.
safetymaskiner, nutidens vanliga, och
hade vi på vårsidan våra övningar såväl
inne i exercishuset som på kaserngården.
Många voro de glosor, som av
"förstående" kamrater i all vänlighet sades oss,
och mycken smälek fingo vi härför
uppbära, men värre skulle det bli. Då jag
efter några dagars övning kände mig
säker på min stålhäst, tog jag mig en vacker
vårdag det orådet före att giva mig i väg
från kasern ut "lilla promenaden" på
Djurgården och vid återkomsten därifrån
ta en tur på Strandvägen, men det skulle
jag inte hava gjort för intet. Någon av de
äldre kamraterna hade sett mig, och
dagen därpå stod jag inför Pontius Pilatus,
hoc est, regementets stränge sekundchef,
anklagad för att hava kommit i kontakt
med § 102 av strafflagen för krigsmakten,
det vill med andra ord säga, att jag
"vanvårdat den aktning krigsman av andra
bör äga" genom att i uniform uppträda
på huvudstadens gator på ett sådant
egendomligt fortskaffningsmedel som en
tvåhjuling. Genom en egendomlig ödets nyck
hade samma goda idé på en tur utom
kasernområdet även fallit kapten
Heijkenskiöld in, och tack vare den
omständigheten, att en så pass gammal officer gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0592.html
