Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från den svenska idrottens barndom. Av Erik Bergvall. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöje att springa över dessa rännor på de
lösbräckta isstyckena. Faran kände vi väl,
och "leken" gick ej utan en och annan
fullständig doppning, men det fick man
tåla; den, som var rädd, passade ej i
vårt lag.
När våren kom sattes båten i sjön.
Själv fick jag båt när jag var 14 år. Rodd
och segling älskade vi mycket, och vi
tvekade icke att låta "fembordsekan" löpa
ut även då stormen tjöt och vi endast
kunde segla med "trekant" och
bottenrev. Det var just faran som lockade.
Badning med alla dess härliga
tillfällen till god idrott njöto vi av, och
simturerna voro varken sällsynta eller korta.
När sydösten låg på och vågorna gingo
höga var vårt nöje att än följa med upp
till vågkammen, än dyka genom vågen
från vågdal till vågdal.
Men fastän havet med sina nöjen
mäktigt lockade, blev idrotten på landbacken
visst icke försummad. Idrottsredskapen
voro långt ifrån primitiva, snarare voro
de bättre än nu, men så gjorde också var
och en sitt efter sin smak.
Krigslekar hörde samman med den
tidens ungdom, och väl minnes jag ännu,
då jag och en kamrat vid 11 a 12 års
ålder övade oss i spjutkastning mot mål.
Men målet var icke en vägg eller dylikt,
utan utgjorde vi själva mål för varandras
kast. Var och en var då beväpnad med
ett "sällträ" (nu vanligen kallat
"bollträ"), som skulle motsvara svärd, och en
lång tillspetsad stake, "spjutet"; vanligen
användes härtill en kvastkäpp av björk.
Så utrustade ställde vi oss på gott kasthåll
— d. v. s. ej längre än att vi med lätthet
kunde kasta "spjutet" — och utbytte
spjut, genom att vi omväxlande kastade på
varandra. Ingen fick vika eller böja sig
undan, ty då var han feg, men med
"svärdet" fick man parera undan spjutet.
Leken, som härdade kropp och nerver, gav
både skråmor och blånader, men kanske
det var just därför, som den var så
förtjusande.
Till våra käraste lekar hörde dock
bollspelet, men icke fotbollspelet, ty det var
för oss okänt, utan det Blekingska spelet
"söt och sur". Karlskrona var på min
ungdomstid rikt på breda gator och öppna
platser, där detta spel kunde bedrivas.
Egentligen voro inga av gatorna nog
heliga för att icke användas, men somliga
voro verkligen för smala. Vi höllo till på
Bredgatan, "Slätten", Torget och
"Alla-medan" och dessa platser passade. Spelet
har lika många namn, som landsändar i
vilket det övas; i Stockholms trakter
kallas det "Tre slag och ränna". Redskapen
till spelet gjorde vi själva; det behövdes
ett "sällträ", vanligen gjort av en gammal
kvastkäpp, samt en boll. Det var en konst
att göra en finfin boll. Hemligheten
därmed må dock nu röjas. Den tillverkades
av kork, ullgarn, kautschukremsor,
erhållna från gamla galoscher, samt
därutan-på ullgarn; häröver "tränsades" bollen
med fin "merling", stundom ersatt med
ullgarn i olika färger. En av de sista
bollarna jag gjorde i skolan "tränsades"
under latinlektionerna i 4: an. Den var
utmärkt fin med i rutorna inlagda figurer,
ankare m. m.
Bollen skulle vara mjuk utanpå, studsa
väldigt, men hava lämplig tyngd för att
kunna drivas långt och duga att "strika"
(bränna) med.
Våra bollar höllo måttet, och jag
minnes väl huru vi roade oss med att slå lyror
över Fredrikskyrkan. Vi kunde konsten
på den tiden, och jag hoppas att
Karlskronapojkarna ännu kunna detta, det näst
park förnämligaste av alla handbollspel,
som jag nu känner.
Även inomhus voro vi i träning, om
detta ord får begagnas om den tiden,
ordet kände vi ej, men i handling omsatte
vi dess innebörd. Vi bildade en frivillig
gymnastik- och idrottsförening — möjligen
en av de äldsta i vårt land. Gymnastiken
var dock här huvudsaken. Årligen hölls
uppvisning, varvid stadens unga damer
voro beundrande åskådare. Uppvisningen
följdes stundom av en glänsande bal med
livligare danser än nutidens ungdom har
smak för.
Idrotten i Karlskrona var i min
ungdom på sätt och vis friskare än nu. Intet
tvång, inga regler utom i leken, inga
band bundo det sprudlande pojksinnet.
Den lek, som var farligast, var ofta den
roligaste, och lekarna fostrade ock pojkar,
som aldrig väjde för faran eller tvekade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
