Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Nu är ni bättre igen," sade hon
plötsligt lättad. "Nyss var ni alldeles
blek. Det är verkligen underligt." Hon
drog undan vantarna från
bords-skifvan, och de lade sig om igen i
hennes knä. "Det skulle verkligen vara
bra roligt att vara läkare, för då visste
man förstås, hvad allting kom sig af."
Hon stirrade ett ögonblick tankfullt ut
genom fönstret. "Har ni fått någon
mat i dag då?"
"Nej." Det föreföll Fritz, som om
en jökel sakta hade börjat rubba sig
inom honom.
"Då är det kanhända det. Och så
fick ni springa så förskräckligt." Det
låg en öfverlägsen mjukhet i den
bestämda rösten. Så satt hon tyst litet.
"Nog ä’ de väl ena sköna juveler,"
sade hon med ens med eftertryck.
"Hvilka?"
"Agnes och Lydia." Hon gjorde
en paus och bet sig i läppen. De
ljusblåa betraktade honom om igen liksom
värderande. "De skulle naturligtvis
kunna ta lifvet af hur många som
helst."
Fritz kände en liten underlig
spritt-ning genom hela kroppen. Han
öppnade ofrivilligt munnen.
"Men vänta mig. Om ni inte vore
så nervös, så skulle ni sannerligen —".
Hon afbröt sig med ens.
"Hvad skulle jag?"
"Ni skulle ingenting. För det vore
verkligen synd om er." Rösten var
bestämd.
"Fröken Mark, säg mig hvad ni
menar," sade han påfallande allvarligt.
Hon tog ögonen ifrån honom och
fäste dem på bordsskifvan.
"Nej, jag säger inte ett dugg åt er,
för det har ni verkligen inte förtjänat.
Jag tror, att ni egentligen är
förskräckligt snäll."
Hon tittade inte upp, och det var
skönt för Fritz. Ty han kände, att
han blef konstigt het.
"Men jag skall tala om det för
moster Elise. Och det skall jag göra i
morgon. Hon har ärligt förtjänat det.
Och det skall bli förtjusande."
Hon såg med ens upp på Fritz.
Ögonen glittrade, men hon såg
egentligen inte elak ut. Hon drog endast
munnen litet på sned. Det var något
surmulet humoristiskt i hennes sätt att
göra det.
En liten stund satt hon och tittade
ut genom fönstret förbi Fritz.
Munnen var fortfarande på sned, men det
bestämda i uttrycket var nästan alldeles
borta. Fritz tog inte ögonen ifrån
henne, och det slog honom långsamt,
men säkert, att just så här såg hon
egentligen ut, det vill säga, när hon
inte var arg, utan hvilade sig. Det
slog honom också en annan sak. Inte
för att hon direkt hade sagt, att han
var en rackare, där han satt med sin
usla resväska under soffan, men i alla
fall. Det var, som om en tio kilos
gråsten hade åkt från mellangärdet på
honom.
Plötsligt tittade Jenny bort från
fönstret. Hon såg pä klockan, som satt
öfver trappan ned till salongen.
"Nu kan ni få mat, om ni går ned.
Klockan är åtta."
"Ja, det kanske inte vore så dumt."
"Dumt? Något så förståndigt har
ni säkert aldrig gjort förr?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
