Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är nog kära mor. Fast hon har
förändrats. Mor har blivit gammal."
Han.gick bort och öppnade
fönsterluckan.
Fru Gunhild förblev orörlig, hon
såg varken på herr Abraham eller på
barnen. Hon höll huvudet vridet åt
höger, ögonen rörde sig och läpparna
rörde sig.
"Ja, ja," sade herr Abraham och
torkade pannan med rockärmen. "Här
kan kära Gunhild se Brita och lilla
Judith. De vill veta, hur mor har det."
Han fuktade läpparna med
tungspetsen och fortsatte:
"Barnen ha visst fått för sig, att
mor gärna skulle vilja gå ut; men att
jag hindrar. Är det så? — Ja, vi ska
fråga, så att kära mor vill svara. Så
här ska vi fråga: När vill kära mor
gå ut?"
. Fru Gunhild svarade:
"När han kommer."
"När han kommer," upprepade
herr Abraham. "Nu ska vi fråga så
här: Vet jag, eller vet barnen vem han
är? Eller när han skall komma?"
Fru Gunhild fällde ögonlocken till
hälften och smålog:
"Det vet inte du."
Nu började Brita åter treva sig
fram, men för varje steg makade sig
fru Gunhild längre in åt väggen. Brita
hörde, hur klädet rasslade mot muren.
Hon stannade.
"Jag är mors blinda flicka.
Kanske att mor vill säga mig något? Eller
kanske att mor vill klappa mig?"
Med en snabb rörelse vred fru
Gunhild huvudet från höger till
vänster, inåt väggen. Hon sade:
54 — 1913.
"Jag minns inga blinda." L
"Kära barn," sade herr Abraham,
"låt oss nu lämna mor i fred."
Han slog åter armen kring Britas
liv och skjutande Judith framför sig
lämnade han tornkammaren.––––
Fru Gunhild visste väl, att dörren
var stängd med regel och bom. Men
det bekymrade henne icke. En dag
skulle han komma, och han hade nog
medel att spränga en dörr. Under tiden
väntade hon lugnt och blev slutligen
så bekväm, att hon knappt gitte resa
sig ur stolen. Om natten vandrade hon,
därför att hon måste vandra.
Varje morgon kom Elin med mat,
öppnade fönsterluckan och städade
rummet. Fru Gunhild talade med
henne. Hon frågade aldrig efter
barnen, men hon frågade efter skörden,
efter korna, efter lin och ull, väv och
garn. Ibland klagade Elin över herr
Abraham. Nu var han värre än
någonsin, det var knappt att tjänarna kunde
härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan
och skakade på huvudet.
"Jag skulle kanske ha stannat lite
längre," sade hon. "Det var ju inte
så brått.^
Elin för sin del trodde, att fru
Gunhild ganska väl skulle kunna sköta
hushållet. Sjukare var hon icke. Bara
att hon sluppe se sina barn, tydligen
var hon rädd för barnen. Det
behövdes bara att Brita eller Judith
stod bakom dörren, för att hon skulle
krypa längst in i fönstersmygen och
vända ansiktet mot väggen.
Eljest var hon så förnuftig, att hon
kunde läsa i bok. De små
kopparsticken använde hon som spelkort och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
