Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade patience efter obegripliga regler.
De sju Dygderna bytte ofta valör, men
ständigt stack Visheten över de andra,
varande den förnämsta bland dygder.
Så pass klok var fru Gunhild.
Och när general Bourmaister —
kusin Albrecht — kom på besök, kände
hon genast igen honom och räckte
fram hand. Kusin Albrecht var hetsig
till humöret och stark i rösten. Han
bannade herr Abraham för hans
snålhets skull och befallde honom att bära
kistan med smyckena upp i
tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild
i sidan och frågade:
"Det är väl ändå trevligt för ett
litet fruntimmer att ha sina smycken
hos sig?"
"Ja, du!" sade fru Gunhild och
skrattade. Från den stunden använde
hon mycken tid till att pryda sig. Det
beredde henne en stor fröjd. Men hon
hade delvis glömt, hur man använder
smycken. Därför kunde det hända,
att hon satte en brosch i håret, knöt
en halskedja kring midjan, fäste en
kam i bröstlappen eller behängde
kläd-ningsfållen med örhängen. För andra
människor kunde det ju se
besynnerligt ut. Men hon kände hans smak,
och det var för honom ensam, hon
smyckade sig.
Och barnen fingo icke se henne.
Var hon en dag riktigt dristig och
oförsagd, ställde hon sig i fönstret för
att se på Judith. Kastade Judith en
blick uppåt tornfönstret, drog hon sig
hastigt tillbaka. Men det hände så
sällan. Judith hade fått en lekkamrat.
Hon var väl femton år nu, eller sexton.
När generalen besökte
Hviskinge-holm hade han fört med sig sin yngste
son, sin Benjamin, Henrik
Bourmaister, nyligen bortkörd från
kadettskolan för sju gånger sjuttio synders
skull. Herr Abraham var icke glad åt
besöket, som skulle räcka från påsk
till juL Men generalen domderade och
svor och tog slutligen till plånboken
för att betala i förskott. Det bevekte.
Och sålunda blev Henrik Bourmaister
Judith Liljas lekkamrat Men för fru
Gunhild skulle detta få en oväntad
betydelse.
Knappt hade Henrik Bourmaister
varit två månader på Hviskingeholm,
förrän han hade övertalat kusin Judith
att följa honom till främmande länder.
Eller också var det Judith som
övertalade kusin Henrik — det är ovisst
vilketdera. Det gällde att passa en dag,
då herr Abraham farit till staden för
att sälja smör och hudar. Vanligen gav
han sig i väg vid tretiden på morgonen
och återvände till aftonvarden. Under
tiden skulle Henrik och Judith taga de
snabbaste hästarna och före kvällen
skulle de vara långt utom räckhåll.
Brita blev genast invigd i planen
och höll den för god. Själv var hon
blind och kunde gärna sitta i gröna
kammaren på Hviskingeholm. Men
med Judith var det en annan sak. Var
icke Judith lik mor? Hade hon icke
fått mors livliga sinne? Dröjde hon
länge i hemmet, skulle väl far göra
henne förryckt med sitt eviga gnäll.
Och när far slutade, skulle
Lill-Abraham taga vid. Till slut skulle väl
Judith spärras inne i kammaren liksom
mor, och Brita skulle ständigt höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
