Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma ljud av steg, gagnlösa steg. Så
var det bättre, att hon red med kusin
Henrik till främmande land.
Om mor visste, så tänkte hon säkert
som Brita. Och hölle det icke heller
för orätt att taga strumpkassan och
giva åt Judith.
Midsommarafton, som var en
fredag, skulle det ske.
Brita kunde nästan tro, att mor i
alla fall. anade något. Ju närmare den
dagen kom, desto snabbare och
oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om
dagen höll hon sig stilla. Kanske att
Elin, den lösmynta snärtan, sladdrat
bredvid mun. Elin hade också fått del
av hemligheten. Det var hon, som
ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt,
så att den skulle passa Judith. Judith
skulle resa som en förnäm ung herre,
och Henrik skulle vara hans ridknekt.
"Så låter du bli att pussa mig,"
sade Judith. "Aldrig såg man väl en
ridknekt pussa sin herre."
Kvällen före midsommarafton gick
Brita in i fars kammare och tog hundra
riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl
förtjänt på alla sina strumpor. Och
dessutom skulle hon ju ständigt sticka ’
strumpor, som far finge sälja —
Klockan fyra på morgonen åkte
herr Abraham bort från gården.
Genast steg Judith upp och klädde sig.
Byxorna voro snäva, livrocken lång och
vid med sammetsuppslag, västen
guldstickad.
Brita klippte hennes hår.
När hon tog farväl, stack hon mors
nycklar in under Britas huvudkudde.
Den blinda hörde dem skramla, hon
viskade :
"Kanske att Judith skulle ta farväl
av mor först —"
Judith hörde henne icke eller tänkte
icke på, vad hon sade. Hon sprang
genom gången och nedför
vindel-trappan. Hon hörde hur hästarna
skrapade i gräset undar lindarna.
I detsamma kom hon att tänka på,
att Brita hade sagt henne något om
mor. Det oroade henne. Hon tänkte:
jag springer upp och frågar Brita. Det
tar ett ögonblick.
När hon kom i gången, hörde hon
Brita snyfta.
"Varför gråter Brita?" skrek hon.
Och genast tog ekot hennes ord och
kastade från vägg till vägg.
Brita satte sig upp i sängen.
"Skall jag inte gråta, när syster
vill fara sin väg utan att taga farväl
av mor."
Judith blygdes över sin glömska.
Hon undrade, om hon borde gå
rakt fram till mor, kyssa henne på
kinderna och genast vända om? Eller om
hon skulle säga något? Mor skulle vä)
ingenting förstå, och det tog alltid sin
tid. Kanske mor sov, då borde hon
icke väcka henne. Eller kanske att
hon talade med sin vän, eller lekte
med smyckena, då borde hon icke
störa henne.
När hon lyfte av järnet, hörde hon,
att mor började springa omkring i
kammaren. Hon vred om stora nyckeln
och gläntade försiktigt på dörren. Det
var skumt i kammaren, hon såg
ingenting. Men plötsligt stack mors hand
ut genom dörrgläntan. Judith blev
mycket förskräckt och ofrivilligt stötte
hon till dörren. Mor skrek till. Judith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
