Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Vita fröken på Salby. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gubbe med gröna glasögon på
Tre-backarlånggatan.
Så att då efter frukosten något
ljushuvud föreslog att man skulle taga
korgar och gå ut och plocka kantareller,
vann detta anklang hos var och en,
utom hos stackars lilla Rosa Tellep,
vilken vandrade ned i parken och sköt
till måls ända tills det var tid att tänka
på att kamma sig för middagen.
*
Andra dagens afton hände det.
Genom svarta Babette — ja, hon
var verkligen döpt till Babette — hade
frukostkonversationen burits fram till
husbonden. Och man åt en förfärligt
livad och förfärligt stadig jägarmiddag,
serverad på blåskimrande Satsuma,
där glasyren låg i glittrande vågor.
T. o. m. gumman Bunge glömde sina
avsågade ben, medan hon tog djupa,
riinda klunkar av det doftande, starka
vinet, stolt i sin själ över den spruckna
dosa av la famille verte hon hittat
under svampsamlandet och vilken i
sina trasor var bra mycket
förnämligare än alla Satsumas pagodtallrikar
och svastika-tecknade skålar. —
Då man rest sig från bordet, kunde
Florrie von Spången inte för sitt liv
härda ut i de kvava rummen. Hon var
ung och het och uppspelt av allt vinet;
hon måste ha luft. Så kastade hon en
schal om sina bara axlar och smög sig
ut, olovandes. Långsamt inandades hon
den friska nattluften, utan risk att
förkyla sig. Ty Florrie var härdad och
tränad i alla väder och alla faror. Och
under gamla Salbys snälla måne
vandrade hon dröjande ned mot båtbryggan.
Men uppe i salongen drack man
kaffe, vilket ju är ett slags motgift mot
mycket mat, och läppjade på söta, tunga
likörer i ålderdomliga, konstiga,
grönbruna flaskor eller holländska krus,
tills det blev tid att dra för bridgen.
På detta sätt hände det sig, att fri-
herrinnan von Spången stod med
klöverfem i hand, då dörren kastades upp,
och Florrie, störtande in som slungad
från en slunga, huvudstupa kastade sig
på en soffa, gömmande ansiktet i
händerna och jämmerligt ropande: oh —
oh––––oh––––
Gumman Bunge adderade ihop
något om flickungar och bourgogne och
följderna. Men detta betydde
visserligen mera än bourgogne. —
"Barn, vad kommer åt dig?"
"Nej, mamma, låt mig vara! —
Oh, låt mig vara!..."
"Har du blivit skrämd?"
"Skrämd. . . Skrämd. . ."
Florrie såg upp från den ena tV\
den andra, tills de stora, mer än svarta
ögonen stannade vid dörren. Så kröp
hon åter ihop, med händerna för
ansiktet, sakta snyftande.
"Jag vet vad det är," förklarade
kammarherre Copperus, kastande med
huvudet efter sin vana.
"Vet du, Edmund?"
"Florrie har skådat Vita Fröken på
Salby. — Min lilla stumpa, inte skall
du vara rädd för Alida Copperus. Hon
varslar ej om någon ofärd, gör intet
illa, utan skrider fram tyst som en
månstrimma."
"Ja, morbror, jag såg henne därute
i månskenet," viskade Florrie.
Edmund satte sig bredvid och tog
hennes hand i sin.
"Hur var det nu. . . nej, jag
minns" — och Florries tänder hackade
så att det skallrade i andlösheten runt
omkring henne.
’Tag det här," rådde Daniel
Lidholm, räckande ett glas konjak. "Det
är av Edmunds tusenåriga och hjälper
för allt — så där ja!"
Omsider återvann flickan
fattningen.
"När jag kommit ned till stranden
. . . ned till sjöstranden, där de stora
alarna växa, fick jag se en vit, vand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:28:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1913/0986.html
