Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vita fröken på Salby. Av Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande gestalt. Men hon gick inte i
mittgången som jag, utan. . . utan
följde den långa hagtornshäcken, som
skiljer trädgården från parken. . .
Linongklänning med smala svarta band
och stor vit bahytt, fastknuten om
hakan med en svart bandrosett. Jag
kunde inte höra att den djupa sanden
på trädgårdsgångarna knastrade då hon
rörde sig och, hon var liten till växten
— mindre än jag — och spenslig och
lätt böjd."
"Och så höll hon armarna litet
framåtsträckta, liksom trevade hon sig
fram?"
"Ja, morbror, armarna alldeles så
här. — Jag stod redan på bryggan, då
hon stannade — nej, det var inte att
stanna, det var att inte skrida fram
längre. Så vände hon sig mot min
plats."
"Men hade fortfarande
hagtornshäcken bakom sig."
"Så tror jag, ty det var ännu mörkt
bakom henne. Och i månskenet
avtecknade hon sig, glanslöst vit. Hon
vände sig mot mitt håll, men utan att
ändå betrakta mig. De stora, svarta
ögonen voro riktade framåt, stelt
framåt, förbi mig."
"Men mänska, blev du då inte rädd
och gallskrek?" avbröt Sofi Stog. "För
min del skulle jag hava dånat."
Detta renderade henne en mycket
ringaktande blick från prostinnan.
"Har inte Sofi reda på, att den,
som ser sådant, aldrig känner någon
rädsla medan det pågår. Man ryckes
med så hejdlöst, att allt annat
försvinner. Det är bara förut och efteråt,
som —"
Hon avslutade inte meningen. Och
det behövdes inte heller.
"Sedan," fortfor Florrie, "sedan
återtog den vita damen sin vandring.
Men då hon hunnit så långt, att
hagtornshäcken slutade och hon sålunda
lämnade skuggan — då . . ."
"Då," vidtog Edmund, "då fick du
se huru månskenet lyste rakt igenom
henne, och huru hon smälte bort som
en snöflinga."
"Så var det. Den luftiga, vita
gestaltens konturer upplöste sig i intet,
och snart såg jag bara gräset på
strandängen och de stora, svarta alarna.
Då, men inte förr, kunde jag röra på
mig, ty hela tiden hade jag varit som
fastbunden. Och jag störtade hit upp
igen så fort, att jag trodde hjärtat skulle
sprängas."
På detta sätt vart Florrie aftonens
hjältinna. Upprepade gånger måste hon
redogöra för vad hon skådat och huru
hon känt sig till mods, alltmedan de
andra damerna överbjödo varandra i
känslosamt extravaganta utläggningar
över huru de skulle ställt sig till en
dylik uppenbarelse.
"Hur hänger det egentligen ihop
med det historiska spökelset?"
undrade Selim Waltinson. "För alla de
mörka kvällar jag gått här på Salby
och stövlat utan att dock kunna lista
mig till något möte med Alida
Cop-perus."
"Nej, det är just däri det underliga
ligger, att hon aldrig visar sig för andra
än de som äro av släkten. Aldrig
någonsin! — Andra gången hon
uppenbarade sig för mig, hade jag Klavan i
sällskap. Han trodde att jag hade blivit
förryckt, då jag grep honom i armen
och pekade mot hagtornshäcken. Ty
för hans ögon fanns där intet att se."
"Och varför irrar hon omkring så
där, ett århundrade eller mer sedan
hon gick bort?"
"Ja, fråga inte mig," sade Edmund
Copperus. "Hon var ung och svartögd
och hade en sorg och dog. Det påstås
att hon gått i sjön, fast ingen känner
det med visshet. Ifall även så varit, var
väl släkten inte så värst angelägen att
låta folk få veta om det. — Dock, just
detta att man så föga vet, bevisar må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
