Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 BONNIERS MÅNADSHÄFTEN
ANVÄND ENDAST
EINBRUKENSS
SKRIV-, POST- ocH LÄSKPAPPER.
GRYCKSBO. KLIPPAN.
Jank på kuslia Ak di
——
ALLMÄNNA ÄNKE- OCH PUPILLKASSAN
I SVERIGE
meddelar försäkring för pensioner till efterlevande änkor och barn.
Inträde är öppet för varje svensk undersåte, som med avseende å hälsotillstånd
prövas antaglig och icke uppnått 60 års ålder. Pension kan betingas från 100
till 1,500 kr. Insats en gång för alla kontant eller delvis genom revers eller ock
årliga premier.
All vinst tillfaller de försäkrade i form av årlig tillväxt av pensionen
under den persons livstid som betingat pensionen. Pensionstillväxten utgår f. n.
med 4.5 procent för år å det betingade pensionsbeloppet.
Prospekt portofritt.
Adress: Storkyrkobrinken 11, STOCKHOLM St.
Åberopa denna tidskrifts annons!
Husqvarna
Central Bobbin
utmärker sig genom utomordentligt |
lätt gång, mycket stor hastighet,
kort nål, stor hållbarhet mot slitning
och stor spole. Arbetar därför alltid
S till ägarens belåtenhet.
= En svensk symaskin bör finnas i hvarje svenskt hem.
äsoAMLALADNb AAA MA ABs bDRD ANAL AA bb Abb DUAL ALA LAR ADDDL: LAI lll
LdtAthitAdbeb undra toan
TRASMATTAN.
(Forts. från sid. 24.)
matt i knäna efter ett par dagars rumlande och därpå
följande tillnyktring och av vägen. Men inte kunde han
minnas det han vist henne någon större vänlighet för den
sakens skull; — hade han det, så hade hon allt gett honom
bra många gökar dessförinnan... ’
Leo slog sig ned på kanten av den sedan i morse
ouppbäddade sängen och började stånkande dra av sig stövlarna
med träknekten, medan han tänkte och grubblade, så att
det slutligen tycktes honom, som om tanken satt lika hårt
i huvudet och inte ville loss, som lädret på foten. Men
med ens for han upp ur sängen och hoppade med den halvt
avdragna högerstöveln schafsande, släpande och larmande
mot golvplankorna ivrigt bort mot mattbunten, så att den
stackars hunden, som suttit och ömt druckit hans
efterlängtade åsyn med sina små rinnande ögon, förskräckt
ryggade baklänges med svansen mellan benen.
Med den från golvet åter uppfiskade tillägnansskrivelsen
mellan fingrarna stod Leo en stund och rev sig i huvudet,
under det hans slöa drag allt livligare syntes upplysas av
en munter tanke. Så föste han lappen i en västficka, vräkte
sig baklänges på stolen i en fart och fick den halvt avdragna
stöveln med ett bastant tag i stropparna upp över vaden
igen. Tröjan från spiken och huvan på, ut i en fläng, så
det var knepigt nog för hundkräket att hinna att slinka med.
Månen var nu försvunnen; en och annan långsmal och
blåsvart sky krälade fram över himlavalvet, på vilket
gryningsdunklet kämpade mot den frambrytande dagningen.
En tupp gol här och där, knarret av dörrar och röster lät
höra sig från stugorna. Leo travade åstad åt genstigen, på
itzed sy (GOOSE
vilken han nyss kommit hem, utåt heden ovan åsen.
tog han likväl mera av åt höger, ner mot havet.
Snart såg han ålbodens gråa tak sticka upp ur åsen, vars
yttre kant han närmade sig. Och strax därpå mot den
blanka, ljusnande vattenranden mörka, rörliga silhuetter av
män, som höllo på att sätta ut en båt. — Jaså, var det
redan så dags; vad skulle han då här ute? Han stannade
villrådigt och höll på att vända om igen, då han hörde
röster i närheten. De närmade sig uppåt åsen i hagen
nedanför. Leo sneddade i en hastig ingivelse från stigen
bort mot närmaste grupp av alar i sluttningen. Dold bakom
buskarna kunde han se en ung man och en ung flicka
komma stigen framåt. När de stego upp över åsens krön,
såg han, att ynglingen höll flickan om livet. Nu drog
han emellertid bort sin hand från den fasta, runda midjan
och grep i stället hennes högra hand. Vid det de båda
däruppe i ljuset vände sig, så att dagningen från sidan
föll på deras drag, höll Leo på att ge till ett ”kors”! Det
var ju hans egen pojke och Elna från Källhusagården !
Att hon inte skämdes för att låta pojken gå med armen
om sitt liv, sedan hon skickat mattor och kärleksbrev till
fadern! Sicket ett skarn! Leo höll på att springa fram
och avslöja henne, då med ens en tanke, kall och nykter
som själva dagningskylan, förlamade honom: Det var ju
inte sagt, att det var hon, som skickat trasmattan och
brevet! Han hade ju bara trott så för en stund sedan,
när han kommit att tänka på sådan särskild vänlighet hon
bevist honom, då han gått där och hjälpt till med hösten
sist. Men det kunde ju gott varit för pojkens skull, vad
det beträffade...
— Jaså, skulle han själv vara för gammal nu då?
Sjuttiosex år var han visst, men än sen; kunde han inte
svänga en slaga och en tös lika galant som någon annan
ännu, för den sakens skull? Och tösatycke hade han ju
alltid haft, mer än han haft bruk för, så det skulle ju inte
behövt förvåna honom så särskilt, om han nu vid mogna
år skulle kunnat gifta sig till ett hemman också...
— Se nu kysstes de med? Leo kände sig med ens så
gammal och trött och grå där han stod, och till på köpet
började det svida i den ombundna handen.
När sonen gått mot stranden och flickan uppåt landet,
lomade gratialisten Leo, hukande och huttrande i
morgonkylan, ensam hem. Till och med hunden hade övergivit
honom; han hade sprungit med sonen. Han skyndade sig
så mycket han kunde in genom grinden, han fruktade varje
ögonblick, att den spydige nabon Nyberg skulle sticka fram
sitt näsvisa tryne och grina: ”Se Leo, var det bra mattor
Skräppa-Bengtan förärat dig?” För det var väl hon då, och
han hade väl sett när hon varit där med dem. — Kunde
just undra, om hon varit så fräck att själv ta sig in med
nyckeln som brukade ligga under skammeln? Han
hoppades, att hon åtminstone passat på när pojken var hemma
till middag. Fast nu skulle naturligtvis han också grina
och skoja om Skräppa-Bengtans kärlek :
Den förbaskade mattbunten! Leo stod en stund och
stirrade på den. — Nu i dagningen var den knappast så
grann ens längre, som vid ljus tänt. Utan att eljest vara
någon filosof tyckte Leo plötsligt, att den var som en bild
av hans liv. Grått och svart av arbete och bedrövelse
men tätt, tätt med små röda fröjderänder dessemellan.
Men vid ändan slutade den i en bred, mörkgrå rand. —
Var han inne i det sista, breda mörka nu, han själv? Inte
en endaste liten karamellröd glädjestrimma längre? —
Han kom plötsligt att tänka på dödingehanden i
Tottarpsskogen och rös i sin lekamen...
— Men se där stod ju flaskan! En lång klunk ur den
kunde väl göra gott ovanpå allt...
Mattbunten åkte med en fart långt in under den breda
sängen. ”I morgon skall jag sänka ’na i havsens djup...
det vill säga mattan... fan må ta Skräppa-Bengtan...
tror hon, att hon ska få mej till sånt nu...”
”Farväl alla granna töser...” Leo mumlade mer och
mer ohörbart, innan han dödstrött somnade om från sin
sjuttiosexåriga ungdom.
Stockholm. Alb. Bonniers boktryckeri 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
