Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
III
j. a. nannkeldt
åsyftade med var. varians är uppenbarligen faderns E. viridiflora
(Hoffm.) Rchb (Reichenbach 1832 j). 134), men vad denne
ursprungligen avsett med detta namn synes omöjligt att med säkerhet avgöra.
Lika osäkert är, vad G. F. Hoffmann (1804 p. 182) luide framför sig.
då han beskrev Serapias viridiflora Hoffm. Enligt numera gängse
uppfattning avsågo såväl Hoffmann som Reichenbach sen. med
viridiflora blott en skuggmodifikation (ev. även en albinoform) av typisk
E. Helleborine, varför namnet har föga eller intet systematiskt värde.
Som framgår av det följande har namnet E. viridiflora blivit så
bortblandat, att det under inga omständigheter kan komma till fortsatt
användning.
I en märklig, men länge ej tillbörligt uppmärksammad avhandling
om några westfaliska orchideer beskrev H. Müller (18(58 pp. 7—13)
i detalj bl.a. pollinationsbiologien hos några Epipactis-typer, däribland
en som han — säkerligen med orätt — identifierar med E. viridiflora.
Sistnämnda typ skiljer sig såväl från typisk E. Helleborine som från
E. micropliylla och E. atrorubens genom att gynostegiet (»könspelaren»)
saknar rostellum och att pollenmassorna, som knappast hänga ihop i
pollinier, vid antberens öppnande hamna direkt på märket. Härigenom
visar sig denna typ vara strängt autogam. Hos de övriga av Müller
studerade typerna fästa sig de sammanhängande pollinierna på det
klibbiga rostellum, varifrån de bortföras av besökande insekter för
att sedan fastna på andra blommors märken. Dessa typer äro sålunda
allogama. –- Enstaka f[oror ha senare beskrivit E. viridiflora såsom
autogam och saknande rostellum, i regel dock utan att resp. författare
synas ha sökt verifiera dessa karaktärer på föreliggande exemplar. Detta
gäller bl.a. efter vad Godfery (1921 a p. 103) kunnat meddela, den
av Ascherson & Græbner (1907 p. 8(52) lämnade beskrivningen av
E. lat i folio A 11 viridiflora.
I ett nytt läge har viridiflora-problemet liksom bela sektionens
systematik över huvud kommit genom de upptäckter och iakttagelser,
som engelska forskare gjort de senaste decennierna. Den första impulsen
kom år 1913, då Wheldon & Travis (1913 pp. 343—34(5) meddelade
ett fvnd av en lor England ny Epipactis, växande i dyner längs kusten
av Lancashire. Denna identifierades naturligtvis, vore man frestad
tillägga med den omstridda E. viridiflora. Fem år senare publicerade
T. & T. A. Stepenson (1918 pp. 1—4) från en djupt beskuggad lokal
på Isle of Wight (lat. Vectis) ännu en nv Epipactis, vilken de funno
vara nära besläktad - men ej helt överensstämmande — med den av
Wheldon & Travis tidigare beskrivna. Genom autogami och rudi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
