Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
the för norden nya epipactis-art er
nni avslutas med ett omnämnande av framställningen i Keller &
Schlechters stora monografi över Europas och Medelhavsområdets
orchideer. I första bandet erkänner Schlechter (1928 pp. 269—275)
fyra arter, nämt. E. atrorubens (här kallad E. atropurpurea), E.
micro-phylla, E. purpiirata och E. Helleborinc (kallad E. latifolia), och ställer
under den sistnämnda som varieteter bl.a. dunensis, leptochila, Miiellcri
och viridiflora. 1 andra bandet uppför Soo 11940 pp. 333—348) samma
fyra arter, dock under släktnamnet Helleborine och med även i övrigt
delvis avvikande nomenklatur, näml. H. rubiginosa, H. microphylla,
H. varians och H. latifolia. Sistnämnda art delas i den allogama »typus»
med subsp. viridiflora och de autogama underarterna Muelleri och
leptochila (den senare med bl.a. dunensis, vectensis och acutiflora som
varieteter) saml med »subsp. (vel var.)» singularis som övergång
mellan leptochila och Muelleri. Biliangsvis uppföres den orientaliska, i
Europa ej anträffade H. persica Soö ( = E. persica Hausskn. in sched.)
som en II. latifolia närstående art »vel verisimiliter eius subspecies».
Euepipactis i nordisk litteratur, Olikheten mellan E. Helleborine
och E. atrorubens synes ha iakttagits redan av Linné under dennes
gotländska resa. I första upplagan av Hartmans flora (C. J. Hartman
1820 pp. 332—333) finner man dem under namnen E. latifolia resp.
ß atropurpurea, och under dessa eller därmed synonyma namn upptagas
de som arter eller underarter i all följande svensk iloristisk litteratur på
två undantag när. Hos Elias Fries (1839 pp. 54—55) ingår E.
atrorubens som (huvud)beståndsdel i dennes nya art E. media (jfr nedan),
och Neuman (1901 p. 637) uttalar i sin flora tvivel, huruvida E.
atrorubens verkligen förekommer i Sverige, och förmodar, att det mesta
som hos oss kallats så i stället är E. latifolia y violacea. Detta tvivel
var emellertid ogrundat, och som ovan omtalats är var. violacea i
själva verket synonym till E. purpiirata, en art, som aldrig anträffats
i Sverige.
En tredje svensk typ beskrevs av Wahlenberg (1826 p. 1070)
bland »Addenda» i första upplagan av dennes »Flora svecica», näml.
Serapias latifolia y albens (»floribus albidis bractea duplo brevioribus»),
funnen i Ladugårdsängen strax norr om Vadstena. Samma varietet
upptogs även i andra upplagan av samma flora (Wahlenberg 1833
]). 589) och i andra upplagan av Hartmans flora (C. J. Hartman 1832
p. 239) för att redan i dennas tredje upplaga (C. J. Hartman 1838) vara
helt försvunnen. I fortsättningen föll denna varietet i så fullständig
glömska, att ej ens lokalen omnämndes i någon upplaga av Kindbergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
