Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Botaniska Notiser 1946, Häfte 4. Lund
Varglaven på Brunflo kyrkogård, Jämtland.
Topografiska och biologiska studier.
Av Gunnar Degelius.
Varglaven eller »vargmossan» — Letharia vulpina |L.) Vain. —,
även kallad ulvlav (»ulvmossa») och taklav (»takmossa»), är en i flera
avseenden märklig växt. Den är sålunda en av våra ytterst få med full
säkerhet giftiga lavarter och den mest bekanta av dessa. Den har ännu
i sen tid använts som rovdjursgift (speciellt mot varg), därav både cle
latinska och svenska namnen. Arten har vidare en rätt märklig
utbredning. Den ovanliga gulaktiga till gulgröna färgen giver den buskforiniga
bålen ett markant utseende. I likhet med många andra lavar har denna
tidigare också haft användning som färgväxt.1
Beträffande varglavens utbredning i Norden skall jag här fatta
mig kort, eftersom densamma snart kommer att utförligt behandlas i
ett större lichenologiskt arbete av Ahlner. Jag kan också hänvisa till
den noggranna, av Ahlner uppgjorda utbredningskartan, tyvärr dåligt
reproducerad, hos Du Rietz 1945. Nämnda karta visar, att arten i
Sverige är anträffad från Skåne till Jämtland å ett stort antal —
närmare ’200 — lokaler, men den uppträder numera nästan överallt m.el.m.
sällsynt. För Norges del föreligger elt mindre antal fyndorter i mellersta
delarna av landet. I Finland är den blott funnen sällsynt på Aland, och
i Danmark saknas den helt. Substratet är i Norden huvudsakligen
naken ved (annorstädes även bark). Arten förekommer här dels å
naturliga ståndorter (vanligen torrtallar i tallhedar, på myrar o.dyl.), dels
å kulturskapade sådana i form av gamla kyrktak, lador, gärdesgårdar
m.m. På Ahlners ovannämnda karta ha dessa två olika slag av
ståndorter markerats med olika tecken. Härvid framgår, att arten på fullt
naturliga ståndorter numera huvudsakligen finnes i norra Dalarne,
1 Om artens giftighet och användning som varggift har C. G. Santesson 11939)
lämnat intressanta underrättelser. Se även där anförd litteratur. — Lavens bruk som
färgväxt omtalas redan av Linné (1742 s. 25).
26 Botaniska Xoliser 1’J’iß
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
