Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
di K (i att ung cymbalaria hill
149
III. Cymbalaria aequitriloba i\Tiv.) Chev. (1936) (546.
.4. aequitrilobiim Viv. (1824). L. ar. Spreng (1825). L. fragilis v. aequiloba
Porta (1887). L. aequitriloba ssp. insularis Rouy (1909). L. hepaticaefolia
v. majorica Sennen et Pau (1922) nom. nud. in syn. L. aequitriloba ti/pica et
v. insularis Fiori (1926).
Verbreitun g: Spanien. Inseln Maiorca und Minorca, 65. Italien
Sardinien. 65. Toscana: auf den Inseln Elba, Caprera, Maddalena, Giglio, Capraja,
Gorgona nnd Montecristo, 65. Ligurien: M. Allegro bei Rapallo (Nabélék 1938)
71. Frankreich. Corsica und die kleinen Inseln an der Südspitze, 65.
Hvgrophile Felsenpflanze, deren Ilöhenv■erbreitung vom Meere bis etwa
1000 m (auf Maiorca) reicht. Der kürzlich entdeckte ligurische Ståndort ist
der einzige auf dem Festlande. Sehr kleinblättrige Formen wurden als ssp.
insularis unterschieden.
IV. Cymbalaria fragilis (Rodr.) Chev. (1936) 641.
L. fragilis Rodr. (1878). L. minoriceusis Gdgr. (1910) nom. nud. L.
aequitriloba *L. fragilis (Rodr.) Gdgr. (1910).
Verbreit u n g: Bisher nur vom locus classicus s Barranco de
Algen-dar auf Minorca bekannt. Vergl. 65.
V. Cymbalaria pallida (Ten.) Wettstein (1891).
.4. pallidum Ten. (1811—15). L. pall. Ten. in Guss. (1826). .4. pubescens
Ten. (1826). L. apennina Tausch (1828). L. pilosa v. longicalcarata Regel
(1883).
Unterteilung:
1. (5) Planta pubescens, caules floriferi congesti, lobi foliorum rotundati
2. Flores calcarati coerulei ............................................. tvpica
3. Flores calcarati rosei .............................................. f. rosea
4. Flores ecalcarati coerulei ........................................ f. Handetii
5. Planta glabra vel parcissime puberula. caules floriferi minus conferli vel elongati.
foliorum lobi angustiores acuti, flores minores ................ v. Béguinotii
1. forma rosea Cuf., comb. n. — L. pallida f. rosea Cuf. (1936).
Verbreitung: Italien. Abruzzen: M. Muccliia, 65.
2. forma Handelii Cuf., comb. n. — L. pallida f. Handetii Cuf. (1936).
Verbreitung: Italien. Abruzzen: Campo di Giove, 65.
b. var. Béguinotii Cuf., comb. n. — L. pallida v. Bég. Cuf. (1935).
Verbreitung: Italien. Abruzzen und Latium, 65.
G e s a m t v e r b r e i t u n g. Gebirge der Abruzzen, Nordcampaniens und
Latiums, bis 2500 Hölie.
Im Gegensatz zum Typus (saml Formen), der eine ausgesprochene
Geröll-und Schutthalden])flanze ist, kann die var. Béguinotii als Felsritzenbewohner
angeselien werden, welche zur corsisclien C., hepaticifolia überleitet. Die
schöne, grossbliitige Art ist seit langer Zeit auch als Zierpflanze bekannt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>