BOTTENHAVSFISKARE IS bli trädgårdsland för hela hamnen, så att man slapp köpa potatis i stån eller av öbönderna. Rå gårdarna odlade man redan krusbär och vinbär, ja, en företagsam fiskare hade till och med skördat körsbär. Vad vore enklare än att få ut en trädgårdsmästare, som gav råd; på så sätt skulle man inom några år kunna förvandla denna av naturen gynnade hamn till en fullständig trädgård. — Eller vad säger ni själv, gubbar? — Tror du inte, bönderna tog alltsammans av oss, då? svarade de. — Inte om ni hade tillräckligt med pengar! sa jag. — Ja, men var ska en få det ifrån? — En någorlunda hygglig årsinkomst för er går upp till ungefär 4—500 kronor, inte sant? — Ja. Knappa! — Den skulle ni galant kunna höja till, låt oss ta lågt, en 600! — Pah! Hur då? — Genom att skaffa motorbåtar. — Det kostar. — Ni får lån ur fiskerifonden. Och har ni motorbåtar, så kan ni gå till havs. Betänk, att när ni var barn, stod strömmingen ända härinne i sundet, och nu går han knappt till ytterstränderna av ön och ofta inte ens till skären. Förr eller senare bli ni tvungna att söka honom längre ut. Det längsta ni går ut är en mil. Utanför Öbacka fiska Solumsfiskrarna redan tre mil från land. Och har ni motorbåt, är det en lätt sak, men har ni inte, så är det en hel affär. Inte sant? — Joo ... men ... du vet... pengarna! — Pengar får ni skaffa från stån.