36 LUDVIG NORDSTRÖM nåde, hörde jag röster under mig nerifrån bodsvalan, och jag urskilde strax, att det var gubben och en stensprängare. Stensprängaren var en liten mager, hjulbent karl, och han kunde lite av varje, han hade lärt sig under ett skiftande liv, och nu var han i färd med att bar-bera gubben. Jag kom snart underfund om, vad samtalet rörde, det var helt enkelt min värda person. Och anledningen var en liten skildring, som jag skrivit i tidningen, och där stensprängaren figurerat. Det är kinkigt att vara människorna till lags här i världen, i synnerhet om ödet gjort en till skrivkarl och dessutom med intresse för och nöje av det, som är karakteristiskt hos folk. Man glömmer så lätt, att det, som roar artistögat, kanske inte alltid roar den, vilken fått släppa till sitt skinn. Nu hade jag, i penningknipa som jag var, skildrat, hur det gick till en dag, då stensprängaren begrov en liten dotter. Scenen hade varit rörande, men det kunde dock icke förnekas, att stensprängaren hade alldeles osedvanligt krumma ben. Och som jag händelsevis stått så, att jag sett hela hamnen inramad av dessa båda ben, så hade jag beskrivit denna syn, vid Gud, utan avsikt att såra stensprängaren; bara därför att jag funnit den vacker. Men han hade tydligen fått fatt i tidningsbladet och var då arg över all beskrivning. — Va ha han med mina ben å göra? skrek han. Jag få väl tag i'n, och då ska jag visa'n, att det kanske int skada att ha såna ben, jag! — Hä hä! småskrockade gubben. — Va gör han här i hamna? Han som bär studentmössa och är utlärd! Tro I, det blir nån glädje med