BOTTENHAVSFISKARE IS såna där herrkarlar, som int kan hålla sig inom sin rang utan ge sig ut på specklation? Vore jag som 1 här i hamna, så skulle jag ge'n respass, och det, så det skulle gå som en kattskjuss ändå! Och den tanken är jag inte ensam om. Sör i hamna är det mång, som anse, att det är då rena skammen att ha en sån där faen grå i lag med sig, både på sjön och på land och i lag med jänter och allt, som är. — Hä hä! sa gubben. Det var nog käringa, som yrka på att vi skulle ta'n, då han erbjöd sig för inte, och så länge han arbeta för maten, så få'n väl bli! — Och sen då! Va tro I, han gör sen då! Fähund där! Tro I, han gå här och arbeta för inte! Pass! Så dum ha I aldrig sett en herrkarl vara! Nej, nog vet han, vad han gör, må I tro. Och fast han int ha nån lön hos er, så laga han nog, att han tjäna på affärn för det. I ser, vad han har ljugit ihop om mig, och I kan vara lugn för att det komma att gå alldeles på samma sätt med er. Bara han har kommit hem till sitt igen, så sätt han sig och ljug ihop och skriv och dikta, och då är det 1, som få betala, och det ordentligt ändå! Men hade jag'en här, skulle jag betala'n för mina ben, jag! Jag ansåg det inte med mina principer förenligt att lyssna längre, men dessa ord hade skurit mig i hjärtat och molntäckt, i ett slag, den soliga idyll> jag upplevt sedan ett par månader. Mina triumfer med studentmössan visade med ens sin ihålighet, och jag kände mig omgiven av idel falskhet och fiender, där jag förut trott på vänner och naturens öppenhet. Men allra mest smärtade mig gubbèns ord, hela deras cyniska köld. Så kallt, så likgiltigt såg man alltså