53 ynkelin värre och tänkte på, att hon ingen pojk hadde, så komma kläkorgen farande bortå Betlehem, och n'-Judas, uschlingen där, han skrek och gorma rakt som ett troll, för du gett ju begripa, att int trivdes han där i kläkorgen mitt i havsjön. Men käringa, hon vart då till sig, farligt rakt, och tog upp n'Judas och inbillte kungen, att det var hanses barn, och det var då lögn, begrip du. Så växte'n opp då, men rätt som det var, så fick hon en pojk själv, och då blev han och n'Judas jussom skolkamrater. Men n'Judas var ett hår tå klåen, och han var lidlig med lillpojken, så det var rakt anstöt. Mora pojkens sörjde nog hon, men en dag, så vart hon sint och passa n'Judas, jaha, och sa åt'en, att han hadde int nån rätt till krona, för han var aldrig annat än upptagen i stranna och en riktig en uschling, sa käringa. Och då vet du, att n'-Judas, han vart så förbarmade sint, så han tog och slo ihäl lillpojken käringas. Och så römde'n å gåle! Så kom han till n'Herodis då, som var tretark eller jussom en fjälingsman, och då ska en begripa det, att han var int nå bätter än n'Judas, han, och där stanna n'Judas och tjänte. Nu hade n'Herodis en stor'n kryddgård, men han var farligt snål tå sig, så när han ville ha äpplen, som dom ha söder ut, så befallde'n n'Judas att gå och ta i en grannkryddgård, och det må du'nt tro, att n'Judas höll sig för god till, utan han flög å som ett annat tok och ställde då till och ponte ner okristligt rakt där i grannkryddgårn. Och han, som ägde kryddgårn, var en gammal gubbe, och när han såg n'Judas, så gick han ut och anmana'n, att han skulle int ponte ner så oförborgat där i kryddgårn,