BOTTENHAVSFISKARE IS — Dom säj, svarade gumman, att strömmingen möre. — Lat'en möre! sade gubben. Tisdan ha vi i dag. Jaxmäss ha'nt vi förrn om nästa tisdag. Jag tänk vi spar sköta som gammalt till Jaxmäss. — Du gör som du vill! sade gumman och gick. På vedkasen vände hon, och min svarta pudel Jimblom Pudelkvist Esq. stannade bredvid henne. — Kom oppat och drick kaffe nu! Sen fo vi fäll stene kroken i lag, tänk jag, sade hon. Och så vart det. Och de lata stadsfruntimren kommo ned och sågo på oss. De frågade om allt, där de stodo i rad på bryggan i solgasset. Och är det inte farligt på havet, när stormen kommer? Och är det inte kallt att ligga ute i båten? Och de sågo på flickorna och mig. På mitt nakna, läderbrunbrända och hundhåriga bröst, som glittrade afrikanskt i skjortans uppfläkning. Och de bleka stadsfruntimrens ögon lyste; vattenglindret, båten och vi fiskarfolk speglades i de fuktiga ögonen, och mungiporna fuktade, och saliven spände mellan tänderna som vid väntan på god mat. De stadsfrun-timren, de stadsfruntimren! Nu blev dagen svalkad mot kväll. Solfen var kommen som en kung över lotsberget, skuggorna bredde sig med kyla under skogen, växte och mörknade, molnen drevo fram som spända gamla bramsegel över den celesta oceanens blåa fält, och köldrysningar drogo, när solen stundom ställdes på skam bak en dylik bred och svartaktig segelflaga. Då roddes det från bodarna. Nu krokrodd. Två man vid framårorna och två kvinnor eller en ung pojk