60 LUDVIG NORDSTRÖM och en flicka vid bakårorna. Vädret var lugnat, vattnet blankt. Man hörde från stranden porlet om bogarna, näthögen lyfte sin topp över sun, karlarna pratade, och med kölvattnet som en silverne svirvelrand bakom sig gingo båtarna ut, dubblerande Maludden för sör-sättningsfärd, Lingbärbacksudden för nörsättningen i Kvarnhusvika, Brännudden västat bortgenom för sättningsställena västanpå ön. Dit skulle ock vi denna dag. Jankasudden var vår plats. Nerom det röda hotellet nor på strand, så fuktigt skimrande i solsänkningen, som hade Herrans änglar nyss strukit det helt och hållet med lambsens blod, lågo, stodo, sutto badgästerna; ljusa fladderdräkter mellan sten och margran, svävande hattar och skymtande ansikten. Med pipan i mun och sista kaffekoppen i halsen sitter jag på den breda rotoften framme vid gubbens sida och handskar den långa och engång så tunga, nu så lätta årån. Båten gör någorlunda fart; bättre gjorde den om ej gubben vore med. Han är 70 år och en hedersman, men svag i knävecken. Hamnens stugor, kapellet, hotellet, bodarna, skogen ovan, överst himlen, nu brusten i blekhet in mot evigheten, underst det stilla vattnet; allt blir en syn som tar fatt i själen, kramar den som en gasboll, den springer under trycket, och gasen ilar genom var kroppens åder, och med ett rop, som ekar över vattnet, tar hjärtat sats i bröstet, och då ej andra ord finnas till hands i hjärnan för tillfället, komma dessa norska susande: — Brede sejl over Nordsjö gaar... Och sjungande glider jag med båten ut på havet