BOTTENHAVSFISKARE IS väster om ön, i solnedgångens rödaste och mest gulliga helvetessken. Nå, emellertid — det här har inte med grundströmmingen att göra direkt, men jag minns det för tydligt att kunna låta det stanna i pennskaftet. Alltså! Vi kastade vårt garn rätt i det rödaste gullet och ankrade stenarna, justerade landgården, sågo, att allt var som sig borde och rodde i gomak hem. Nu kom det emot oss. Strömmingen stod på grundet. Strömmingen måste stå på grundet, ty i blåskymningen över fiskarbodarna var larmet väldigt, skötsten rann från bryggorna ned på flakan, och det sprang unga och gamla om varandra med skötbördor i famn. Av hamnens trettiofyra bodar voro väl tio till ljud att likna vid trummor. Virvlarna av stenkastningen ned i båtarna smattrade över sundet, pojkar i blå bussaronger löpte om varandra, åror, gungande på starka axlar, syntes som fanstänger glida över takåsarna, det var skötbåts-årorna som hämtades; mot sjöbodarnas vägg skymtade stadsfruntimrens blå och röda och vita klänningar och mångfärgade hattar, rop hördes, getter bräkte i föngsen, korna råmade högt, båtar skuro sundets vattenspegel — på lotsutkiken högt mot sista elds-vådsskenet i väster silhuetterades vaktmannen med tuben för ögat och över Åskäret i öster lyfte en rund och bleklagd måne sin nyfikna flata. Men gamla, tunga, grå gingo eller stodo fiskargubbar i sina svalor med händerna i byxfickorna, leende i skägget, men lystna och avundsjuka i ögonen