62 LUDVIG NORDSTRÖM på ungdomarnas snikna snabbhet och hetta och med minnen fulla av egna unga år. — Ja, giss på! sade de. Qiss på, om strömmingen står på grunne! En vet alrin. — Görskallar! puttrade gubben vid min sida. — Tänk du stene? sade gumman, när hon tog emot oss på bryggan, och den stadiga blicken bakom glasögonen under den solbrända och veckiga pannan prövade kallt, kallt, girigt. — Vi tjå1 och si, äsch dom fo i mära bitti. Men gå och lägg dig, pajk, och dra int ette backen vä kvinn-falke, för klocka tri ska vi ut på sjön. Så mycket du vet det! — Ja, hall dej hemma en endaste natt, ditt armade syndastraff — björnongen våran! sade moster. Och så dansade vi på bryggan, och min svarta pudel Jimblom Pudelkvist Esq. dansade med. Och natt blev. Himlen välvde sig som en enorm blåklocka över oss, dess botten var en blodröd måne. Stjärnorna voro ståndarknapp|arna — om campanulan tillhört klassen Polyandria. Men svart och väldigt bredde sig havet. Båtarna löpte ut. Skötkapprodden var kommen, kapprodden till Storgrundet för att få bästa platsen. Frösen stod om bogarna, flaksköta tittade över sua, stam-sköta nickade från akterstammen farväl till hamnen; från berget sågo vi båtarna därute som svarta flugor krälande på ett mörkblått läskpapper mitt i en blek måneld över dyningarna hän mot grundet en mil till havs. Och natten gick. 1 Tji = vänta.