BOTTENHAVSFISKARE 6 7 — Du tör väl ha ångrat, att han int fick som han ville, tänk jag. — Nog kunde jag med det, så hade Qud sluppit straffa honom, kanske och straffat mig i stället. — Gud? utropade plåtslagaren, som mest hela livet igenom lagt nya tak på ruttna kyrkor och därigenom fått en överlägsen syn på religionen. — Straffade Gud Kvarngrunna-Johan? frågade han och lade ner kniv och gaffel och skrattade — den som hört en plåtslagare skratta, förstår hur. — Ja, det vet du, Johansson, sade moster och i sin iver slickade hon vispen, så att varje strå blev skinande, som hade aldrig någon vitgröt varit på den vispen. Men du vet inte, vad Kvarngrunna-Johan gjorde! Han syndade mot Guds heliga bud, och därför fick han straff. Och det är bara av nåd, som inte alla få straff, för stora syndare är vi ju alla, säger bibeln. Och bibeln är böckernas bok. Men du vet, Johansson, att jag och Johan for ut till Kvarngrunna, skäret norr ut här, längst ut, och gubben hade farit till lands efter kaggbandsvirke. Då sa jag åt Johan, som var dräng när oss: Johan, sa jag, nu tar vi lillbåten och ror ut och plockar mossa åt gettren, sa jag. Och så gjorde vi det. Vi for till Gråbuten först och sen till Kvarngrunna, och mens vi var där, så blev det så farli en storm, att vi måste rakt dra opp båten ända opp på skäret, för det var sån sjö, att vi kunde inte alls ro hem, och båten höll rakt på att slås sönder i strand. Det är bara berget, ska du veta, och sjön var då fali, rakt otjänligt och så fort hadde han då kommit. Och vi hade inte farit ut förrän efter middan, och nu blev det