68 LUDVIG NORDSTRÖM mörka kvällen, och så tog det i och regna. Hur ska vi nu göra då? sa jag åt Johan. Int kan vi ro hem, sa han, det är rakt omöjligt, det. Vi får nog stanna här på skäret i natt. Men du är ju stark att ro, Johan, sa jag, och då var jag unga människan, jag var knappa förti år, begrip du, Johansson, och falin rakt att ro, jag med. Här log Hanna, men Olga fnittrade och suckade som för sig själv: — Hå hå ja ja, då! — Å, håil igen skam-mun eran, jänter! hytte moster med vispen, och gubben slog upp ögonen under gråluggen, som slant ner mot ögonbrynen. Äsch ni kunde ro så pass som jag rodde och gubben, när vi rodde på grundet, när vi var ung, så skulle ni inte ha nå att stå där och grina i. I ha int nån skam i kroppen. Men det vet du, Johansson, fortsatte gumman, att vi måste lägga oss i lä för båten och bre seglet över oss. Kallt var det och blött, och int var det väl så värst roligt, får jag säga. Så låg vi väl nån stund, då så satt Johan opp sig och sa: Vet I, moster, jag frys. Ja, jesses, Johan, sa jag, jag frys jag med. Vet I, moster, sa pojknecken, jag tro jag vill ligga i lag med er. Vad säg du, pojk? sa jag. Vill du ligga i lag med matmora din? Vad tror du, Gud skulle säga om det? Kom ihåg, Johan, sa jag, att han hör dig lika bra, fast det är så fali storm. Och då la han sig och var tyst. Men om en stund, så satt han opp sig igen, och så sa han: Ja, men vet I, moster, det kan inte hjälpas, jag måste ligga i lag med er. Annars blir jag bestämt toket, sa han. Och då vet du, Nordström, att jag predika för'n, jussom när jag är tvungen