BOTTENHAVSFISKARE 6 7 predika för dig, din syndaslav, men du är då så gammal, Johansson, så på dig bit det int, och jag kände precis, att Herrans anda kom över mig, så jag kunde inte minnas efteråt, vad jag hade sagt. Men att jag berätta för'n om helvete och om elden och svavlet, det vet jag, och jag tro, att jag minns, att jag rakt såg, hur det rök om elden, jag talte om, och om far hanses och mor hanses talte jag, och om gubben min, och så sa jag; så sa jag: gå ut i regnet och stormen nu, Johan, och fall på dina knän på berget och be till Gud, att han förlåter dig, vad du har syndat med horiska syndatankar i ditt hjärta, så får du väl höra, vad han säger. Och det vet I, att pojken gick, men sanna mig, kom han inte in igen, och då så sa han: Nej, vet I, moster, sa han, jag hör int nå, och int vet jag, vad jag ska säga heller, jag tror rakt, jag måste ligga i lag med er ändå. Och så kände jag, att han tog i mig. Men då vart jag sint och drev till'en under seglet, och så sa jag, det minns jag: tre gånger haver du syndeligen talat, Johan, och inte finner du vägen till Den Högstes tron. Och så föll jag på knä och anropade Herran om nåd och bistånd för oss bägge två, som var därute på Kvarngrunna och hade stormen runtom oss. Och har du sett, Johansson, att Gud någonsin har lämnat sin tjänare ohulpen, när vi tillber i anda och sanning? Nej, du vet, att stormen la sig, och det vart alldeles som stilla, och stjärnorna börja på och lyste. Och då sa jag ändå åt Johan: Ser du nu då, Johan, sa jag, att Gud är nådig och stor i makt och härlighet. Nu har han hulpit dig från en stor synd. Ta i nu, sa jag, så får vi båten i sjön och far hem. Och det gjorde vi.