BOTTENHAVSFISKARE 6 7 MIN SISTA NOTDRÄKT. Åren gå fort, och man lägger minne till minne. Jag ser mig själv som en frisk och stark yngling, halande skotar ute på havet i regn och storm, i sol och stiltje; men det är besynnerligt vad det är avlägset. Sista kvällen jag var fiskare kan jag aldrig glömma. Det var snöyra och månsken och ett sorgset brus av dyningar. — Nu är det vår tur i kväll, sade min husmor, vår tur att dra laxnoten, och det är sista gången, förrän vintern kommer över oss. Tag noten, karlar, och försök. Kanske få vi en lax, för många ha vi inte fått i år. Det skymde redan, när gumman bad oss fara, men vi langade ned noten från bodskullen, halade fram notbåten, stenade och ställde allt i ordning. Det var längesen sommargästerna farit in till staden, det var också längesen löven virvlat av björkarna och rönnarna, längesen vi flyttat från sommarstugan till vinterstugan och längesen is täckte sundet var morgon och speglade den stilla morgonstjärnan. Hamnen låg mera övergiven nu, på sin ö ute i havet, och när vi om kvällarna samlades ur mörkret och dansade i ett förfallet kokhus, svängde inga stadskjolar eller stadskängor ibland oss, utan det var bara vadmal och pjäxor. Stormen hade dundrat dagar i ände, vågsvallet hade sprutat kring uddar och skär, och vi hade bott i en håla av fukt och dån.