72 LUDVIG NORDSTRÖM När man i tuben såg ut över havet, såg man stora skepp länsa undan för bara tackel och tåg eller möjligen med ett par klutar satta, och det var något tröstlöst i deras avlägsna färd mot en drivande himmel. Vad gjorde vi egentligen dessa dagar? Ja, vi höggo timmer i skogen, vi klövo vinterved och kaggvirke, vi packade surströmming, och när mörkret kom, samlades vi kring elden och torkade de genomsura pal-torna. En natt föll det snö, och när vi kommo ut på morgonen, var allt vitt, och solen lyste från sin blåa glas-himmel som en vacker vinterdag. Och alltsen den natten låg det snö på skären och kring stränderna. Även den kväll, som jag nu berättar om, lyste snön i skymningens gulröda sken. Vi rodde ut längs stränderna, som jag passerat dagligdags i ett halvt års tid; där hade vi huggit ved, där hade vi haft skötkroken, där fisknäten, där skötarna, och där hade vi stått helt tysta och sett de gröna jättevågorna rulla in från havet. Vi rodde utan att säga mycket, och jag spejade efter den första stjärnan, som snart skulle synas. Jag fick lägga hela min kraft till, ty Olgas fästman rodde i lag med mig, och han var starkare, mycket starkare än jag. Aldrig hade ön och havet synts mig så ödsliga som den aftonen, aldrig hade dyningen suckat och jämrat så ynkligt i stranden, aldrig hade sjöfågeln och de skriande sälarna förefallit mer mystiska än den gången. Nog berodde det väl på att vi sista gången rodde till laxnot, men nog var höstskymningen också uppfylld av en annan stämning än sommarens rosenfärgade kvälls-