Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Min sista notdräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFISKARE
6 7
timmar, då rodnaden aldrig helt försvann från den
blundande naturen.
Det var också det, att nu visste vi alla, hur
sommarens fiske hade utfallit, vi buro inte längre något
hemligt hopp om oerhörda fiskafängen. Vad som fanns
saltat hemma i boden, det fanns där, och mer kunde
vi inte få. Denna visshet låg över sinnena,
spänstigheten var borta, hoppet utdött, beräkningarna som
alltid här i världen felslagna, och nu var det att krypa
in i den kalla vintern och ligga i kojen till nästa vår.
Hur väl passade inte skymningen till denna trötta
sinnesstämning! Dunklet tätnade sakta, och
mässingsgula dyningar porlade sakta, skären löstes som
rökskyar och blevo skymning, bergen blevo mörka moln
över vattnet, och man såg inte, var stranden och
vattnet möttes.
Barmhärtige, himmelske fader, vad menar du med
vårt strävsamma liv, varför hårdna våra händer under
rodd på havet, varför hoppas vi, vad vilja vi, och vad
mäkta vi?
Här ror en fiskarbåt på havet, och högt i luften
börja vinterstjärnorna att tändas, men vilka voro våra
förfäder, vad hoppades de, och vilka skola våra söner
och döttrar bli, och vad skola de hoppas?
Det är så lönlöst och tungt att ro och gruva för det
forsande isvattnet, som vi om en stund måste vada i.
Men inte hjälpte det någonsin i världen, att ens
hjärta frågade vinden och vågorna, och inte hjälpte
det nu.
Båten gled upp på den mjuka sanden, likt skuggor
i Hades rörde sig ett par av oss på stranden, och likt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
