BOTTENHAVSFISKARE 6 7 timmar, då rodnaden aldrig helt försvann från den blundande naturen. Det var också det, att nu visste vi alla, hur sommarens fiske hade utfallit, vi buro inte längre något hemligt hopp om oerhörda fiskafängen. Vad som fanns saltat hemma i boden, det fanns där, och mer kunde vi inte få. Denna visshet låg över sinnena, spänstigheten var borta, hoppet utdött, beräkningarna som alltid här i världen felslagna, och nu var det att krypa in i den kalla vintern och ligga i kojen till nästa vår. Hur väl passade inte skymningen till denna trötta sinnesstämning! Dunklet tätnade sakta, och mässingsgula dyningar porlade sakta, skären löstes som rökskyar och blevo skymning, bergen blevo mörka moln över vattnet, och man såg inte, var stranden och vattnet möttes. Barmhärtige, himmelske fader, vad menar du med vårt strävsamma liv, varför hårdna våra händer under rodd på havet, varför hoppas vi, vad vilja vi, och vad mäkta vi? Här ror en fiskarbåt på havet, och högt i luften börja vinterstjärnorna att tändas, men vilka voro våra förfäder, vad hoppades de, och vilka skola våra söner och döttrar bli, och vad skola de hoppas? Det är så lönlöst och tungt att ro och gruva för det forsande isvattnet, som vi om en stund måste vada i. Men inte hjälpte det någonsin i världen, att ens hjärta frågade vinden och vågorna, och inte hjälpte det nu. Båten gled upp på den mjuka sanden, likt skuggor i Hades rörde sig ett par av oss på stranden, och likt