74 LUDVIG NORDSTRÖM andra skuggor gledo de övriga i båten ut på dyningarna igen. Vi halade den långa rottögen längs stranden som frasade om pjäxorna, vi klättrade ut på en hälla, där satte vi oss, Olgas fästman och jag. Han talade om kvinnor, jag minnes det än i dag mycket väl, och nu fastnar tanken därvid långt mer än då. I samma stund sutto väl andra män runtom på jorden, i kaféer, i upplysta våningar, i ensliga fattiga rum, i doftande parker, i framilande järnvägsvagnar, och alla talade de om kvinnor. Ett par röster i den väldiga kören, som lyfte sig mot himlen, voro våra. Men det är något för sig själv att sitta i dunklet på en klipphälla med en grov rottög i händerna och låta orden långsamt glida ut och tona bort, medan ett hav brusar vid ens fötter och stjärnorna blinka allt tätare över ens huvud. Denne fiskare talade, som om hela livet redan vore förbi, som om han berättat några betydelselösa historier från en av havet uppslukad stad, vars människor voro döda, alla utom han och jag. Men om en talade han inte, om Olga, som skrek och hojtade borta på stranden. För mig, som visste en del av människornas liv och tänkesätt härute på skären under förflutna tider, var det något mäktigt i att höra den avlägsna dyningen av många generationers tankar och åskådningar i hans ord; medan han berättade om sina äventyr på bodskullar och i fiskarbåtar, i den egna och i främmande hamnar.