Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt liv i Tvärhamn - Min sista notdräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
LUDVIG NORDSTRÖM
andra skuggor gledo de övriga i båten ut på
dyningarna igen.
Vi halade den långa rottögen längs stranden som
frasade om pjäxorna, vi klättrade ut på en hälla, där
satte vi oss, Olgas fästman och jag.
Han talade om kvinnor, jag minnes det än i dag
mycket väl, och nu fastnar tanken därvid långt mer
än då.
I samma stund sutto väl andra män runtom på
jorden, i kaféer, i upplysta våningar, i ensliga fattiga rum,
i doftande parker, i framilande järnvägsvagnar, och
alla talade de om kvinnor.
Ett par röster i den väldiga kören, som lyfte sig
mot himlen, voro våra.
Men det är något för sig själv att sitta i dunklet
på en klipphälla med en grov rottög i händerna och
låta orden långsamt glida ut och tona bort, medan ett
hav brusar vid ens fötter och stjärnorna blinka allt
tätare över ens huvud.
Denne fiskare talade, som om hela livet redan vore
förbi, som om han berättat några betydelselösa
historier från en av havet uppslukad stad, vars människor
voro döda, alla utom han och jag. Men om en talade
han inte, om Olga, som skrek och hojtade borta på
stranden.
För mig, som visste en del av människornas liv och
tänkesätt härute på skären under förflutna tider, var
det något mäktigt i att höra den avlägsna dyningen av
många generationers tankar och åskådningar i hans
ord; medan han berättade om sina äventyr på
bodskullar och i fiskarbåtar, i den egna och i främmande
hamnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
