82 LUDVIG NORDSTRÖM Härav ser man, att folket där på trakten var händigare än på andra i länet, och som unge Jonas snart utmärkte sig bland de allra bästa, finner man honom lätteligen som en den mest löftesrika öbackiske bondpojke, man har att uppvisa. Prosten var naturligtvis nöjd ined honom och prövade honom även i annat än lin-spinning. Så fick han samla rötter i skogen och slå not-tög till prostens lax- och strömmingsnötter, vara med i snickarboden och snickra redskap av alla slag. och i konfirmations-skolan visade han sig snarfattlig, fyndig och vass som sin egen näsa. — Den pojken stannar inte som dräng i prostgården! sa prosten, och han fick rätt. Jonas gav sig i väg söder ut och hamnade i Köpmansvik, där han började arbeta på skeppsvarvet. Det var en dyster tid, kring 1855. Koleran härjade, och veckor i ända klämtade klockorna i den vita stenkyrkan, medan kista efter kista bars ut ur de små röda trähusen — ty stån var då ännu bara en samling låga hus och förblev sådan upp till 88, då den välsignades med svenska småstäders enda radikala livgivare: total eldsvåda. Här lärde sig nu Jonas att bygga båt och fartyg, ty hela stån var bara fiskare och sjömän. Men han lärde sig också annat; han gick brandvakt, och han tog sig stundom en redig fylla, och då blev han en annan. Det slutna ansiktet låstes upp, ögonen vaknade, näsborrarna vidgades, ryggen rätades ut, och orden jagade som sommarmoln över läpparnas horisont, ändlöst, rastlöst, ur evigheten och fulla av självkänsla. Det var i detta drag, som Sverige fick sitt första stora ekonomiska uppsving på 1800-talet, efter Krim-