BOTTENHAVSFISKARE 6 7 hopväxta kokhusen, ovan gatan Lågo gistvallarna och några låga bryggstugor, i backen hukade en ensam stuga för sig; sen var det skogen. III. Första halva sommaren var Munther dräng hos Qävlefiskaren och lärde sig ro samt i övrigt allt vad till fisket hörde. Han insåg snart, att det hela var inhämtat på några gånger. Om kvällen rodde man bort till kala klippor, drog upp båtarna, tände eld och satte på kaffe, slog upp matasken och åt. Under tiden sutto ett par fiskare och stirrade utåt havet, solen sjönk, himlen blev röd, och vågorna kavlades ner, vinden dog bort, månen seglade ut, enslig och stor, sjöfågeln for fram och åter i vinande streck, och i allt detta, som icke mer liknade jorden utan fastmer tycktes vara en uppflyttning i själva himlen, syntes med ens som ett avlägset kokande på den blanka vattenytan. Tusen sinom tusen dropp stänkte ner i havet, utan att man kunde säga, varifrån det kom, och endast på en enda begränsad fläck; det var strömmingen, som nalkades på sin vandring. När stimmen närmade sig, kunde man i den blåvita, av månskenet svagt förgyllda natten se, hur de små silverblanka fiskarna hoppade upp ur sin våta värld, liksom lekande och dansande på denna färd längs kusterna. Eller kanske förföljde de varandra under kärlekens pådrivande makt, kanske var hela detta glittrande och svagt prasslande silverport en bröllopsfärd i miljontal och strömmingen att förlikna vid luftens fria fåglar i deras lek bland löven i solskenet eller