88 LUDVIG NORDSTRÖM fjärilarna över vaggande och doftande blomsterfält! Drivna av denna underbara makt stego stimmen nerifrån de mörka havsdjupen, där de i månader stodo packade vid bottnen, kring slemmiga klippor, bland tunga lakar och torskar, simpor och skorvar, dit den hiskliga, rovgiriga sälen stundom kom neddykande; stego två gånger om året, först om våren då de följde stränderna och lätta efter vintermörkret hälsade den återkomna solen, värmande sig i det grundare vattnet, där solflammorna kokade, sedan på eftersommaren, då de romfyllda honorna och de mjölkespända hanarna fällde innanmätet på havsbottnens högsta bergtoppar, som vi, luftens varelser, kalla grund och förbanna! Vilken fest i dessa sommarnätternas stumma kärleks-odysséer ute på öde hav, detta liv mellan vatten och luft, på gränsen till en högre värld, dit de miljoner små varelserna, under kärlekens våldsamma tryck sökte lyfta sig med ideliga språng, men därifrån de ständigt rasade ner igen till sitt kalla våta rike för att tomma och kraftlösa åter sjunka i de sollösa djupen, där livet är ständig natt och långsam evig gungning; medan sol, måne, stjärnor och lätta, lyckliga varelser leva högt, svindlande högt, däruppe. Så poetiskt sågo nu icke fiskrarna på strömmingsstimmen, icke heller den unge Jonas Munther. När ropen hördes från vaktposterna: — Strömmingen! Strömmingen! födde de nakna klipporna ett myller av varelser, som sprungo om varandra, men ingen skrek eller hojtade, alla sökte smyga så ljudlöst som möjligt, de tunga båtarna lättades av starka, horniga händer, årtullarna voro omlindade med trasor, och nästan ohörbart gledo båtarna i vida cirklar utom stimmen, nätet