BOTTENHAVSFISKARE 6 7 storm, som den Ångermans blick framkallade. Gubben kände, hur denna otäcka blick grep tag i nånting inne i hjärnan och började svänga runt, och allt kom i ett enda snurr, så att han rakt fick lust att spy. Han såg ut genom fönstret och svarade: — Va är du för en karl, Ångerman, som komma nerfarande tå himlen på det här viset och vänd oppner på hamna, bind skotar och bygg båtar och hämta ångarn och dra pengar till hamns, som en aldri förut i mans minne höra kunnat? — J°> jag är., skrek det till. Alla flögo upp, och Johanna, som stod i spisen och rörde gröten, gav hals. — Herregud i höjden! Vad var det, karl? Men när man tittade på Ångerman, satt han som nyss och plirade. — Sa'nt du nå? undrade gubben. — Hä! sa Ångerman. I tör fäll ändå ska villa tjäna pengar, här i hamna? Tänk jag! Alla sågo på varandra, ty det fanns ingen likhet mellan den rösten, som talte nu, och den, som sa: Jo, jag är... och så blev tvärt tyst. Efter en stund sade gubben, liksom trevande: — Tjäna pengar vill en ju, men en har aldrin haft nå att tjäna med här i hamna. — Hä-hä! kluckade Ångerman, och nu slog det ut blom på det träd, som planterats under hans lärotid i stån, och han gav en redogörelse för att nya tider brutit in. — Såg 1 ångarn? sa han. Han går på Stockholm, och han är full med laxen och strömmingen och skogs-