96 LUDVIG NORDSTRÖM fågeln och linet och lärftet från lands och virke och allt, som är. — Jaha, kan en begripa! inföll gubben, mån att bli med. — Från lands kör dom foror ända ner till Stockholm! fortsatte Ångerman. Och vart tar strömmingen eran vägen? Tror I, dom ät opp all strömmingen eran på hamnmarknan i Nätra? Tror I, bönnren räck till att äta all strömming, som tas ur havsjön? Ingalunda. Tror I, handelsman ät allt? Ingalunda. Han sälj! Nu bjudde kapten 23 riksdaler huvudströmming och 26 riksdaler huvudlös, men på hamnmarknan få I bara 18 riksdaler knappa för huvudströmmingen och 20 för huvudlös. Och tror I, kapten sälj för samma pris han ha betalt? Aldrin! — Va tänk du nu då, Ångerman? frågade Johanna ivrigt. — Jag tänk, det jag tänk! sa Ångerman och smålog. — Men du säg int, vad du tänk. Tänk jag! sa gubben, som ville visa, hur illmarig han var! — Jag är fäll inge dumhuve heller! svarade Ångerman och log hela tiden. Men nog tör det fäll kunna hända, att om jag har dragit till huset i dag, så kan ja dra mera ock, om det är, så en vill! — Tänk du, en vill? undrade gubben. — Jag tänk det! svarade Ångerman. — Va tänk du då, Johanna? sköt gubben fram. — Jag tänk, det är nå litte från det, som är, till det, som blir! svarte hon till skydd för det hon innerst tänkte. — Ha, ha! skrattades det igen, och alla flögo upp på ny kula, ty nu var det samma fasans röst ånyo.