BOTTENHAVSFISKARE 6 7 — Men är du toket, karl ? frågade Johanna. — Jag tänk, det, som ska bli, det tör nog bli! svarade Ångerman och gick ut. — Det var en underlig karl, får jag säga! sa gubben. — Farligt rak! sa Janne. — Ja, men karl är han! sa Johanna och hällde upp gröten. VII. I själva solnedgången kom Ångerman ut ur lotsen Ögrens stuga, och det var den, som låg ensam för sig uppe i stenbacken. Som det nu var hösten, skymde det hastigt, luften var blå, med röda dagrar i de övre regionerna, men nere på marken mellan bergen var allting en enda suddig röra av stugornas pucklar; kapellhuven satt som en olyckskorp uppflugen på randen av skogen, som liknade en såg, och stjärnorna stucko glödande brännhål i sundets svarta plåt. En ondsint djävul, hånfull och osynlig, tycktes ha omskapat hamnen till kittel och röra i den med sin slev, så att fiskrarna krällde om varandra, viljelöst fångade i sleven, som slängde dem hit och dit. Bland alla skuggorna blänkte något till! Det var den allra sista solstrålen, som träffat en dragen kniv, och den gav en ljungande blixt från sig, vilken rappade till de fulla och vilda hamnbornas ögon. Sen blev luften blåsvart, hela stjärnhimlen gungade i jättelånga dyningar högt i rymden, och nu var det fiskrarna, som likt ett strömmingsstim jagade djupt nere på 7. — Nordström, Bottenhavsfiskare. X