Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOTTENHAVSFISKARE
6 7
— Men är du toket, karl ? frågade Johanna.
— Jag tänk, det, som ska bli, det tör nog bli!
svarade Ångerman och gick ut.
— Det var en underlig karl, får jag säga! sa
gubben.
— Farligt rak! sa Janne.
— Ja, men karl är han! sa Johanna och hällde upp
gröten.
VII.
I själva solnedgången kom Ångerman ut ur lotsen
Ögrens stuga, och det var den, som låg ensam för
sig uppe i stenbacken. Som det nu var hösten, skymde
det hastigt, luften var blå, med röda dagrar i de övre
regionerna, men nere på marken mellan bergen var
allting en enda suddig röra av stugornas pucklar;
kapellhuven satt som en olyckskorp uppflugen på
randen av skogen, som liknade en såg, och stjärnorna
stucko glödande brännhål i sundets svarta plåt. En
ondsint djävul, hånfull och osynlig, tycktes ha
omskapat hamnen till kittel och röra i den med sin slev,
så att fiskrarna krällde om varandra, viljelöst fångade
i sleven, som slängde dem hit och dit.
Bland alla skuggorna blänkte något till! Det var
den allra sista solstrålen, som träffat en dragen kniv,
och den gav en ljungande blixt från sig, vilken rappade
till de fulla och vilda hamnbornas ögon. Sen blev
luften blåsvart, hela stjärnhimlen gungade i jättelånga
dyningar högt i rymden, och nu var det fiskrarna,
som likt ett strömmingsstim jagade djupt nere på
7. — Nordström, Bottenhavsfiskare.
X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
