98 LUDVIG NORDSTRÖM lufthavets kalla, hemska botten, bland nakna klippor, som reste sig högt och skymmande, bland susande tångskogar, omvärvda av mystiska djur, som gledo med dova läten omkring dem. Men i de små trånga fönstren i detta helvete tindrade fattigt ljus, en rest av den sol, som dykt bakom världens gränsmur. I skenet av dessa ljus såg Ångerman, hur fiskrarna jagade varandra som vilda djur, och han visste, vad det berodde på, det var brännvinet. Hemma i Ångersjö kyrka hängde en silverkrona, som församlingen fått i skänk av kungen, därför att man där bildat en av de första nykterhetsföreningarna i riket, och prostinnan hade i sina kistor någonstans förvarad en' stor guldmedalj, som hon fått också av kungen, därför att hon varit som ett tok mot brännvinet. Här rände nu gubbar och pojkar om varandra, och om Ångerman varit bättre underrättad, skulle han vetat, att här stod i detta nu en strid, som ett halvt sekel senare skulle få välde över hela riket, över hela världen. I sekler hade detta fiskläge liksom de andra större kring kusten behärskats av den s. k. fiskaradeln, bestående av utliggare från den stora norrländska fiskaradeln i hamnstäderna, borgerskapets och ståndspersonernas oförsonliga motståndare och den orubbliga oppositionen i alla gemensamma förhandlingar. Levande på det nyckfulla fisket och beroende av slumpen hade de utvecklad spelarkaraktär, som kom dem att förakta allt ordnat arbete å ena sidan och, som de därigenom omöjligt kunde bli i vanlig mening välmående, alstrades å andra sidan hos dem ett fast hat mot alla, som tillvällat sig en dylik välmåga, vilken de öppet förklarade vara stöld.