BOTTENHAVSFISKARE 6 7 Lata, avundsjuka, hatfulla och njutningslystna grävde de i alla fall ur allt detta siam en liten pärla, och det var den oerhördaste självkänsla, som bara tyvärr gjorde, att de aldrig kunde samsas med några, och när så brännvinet släpptes på deras känslors kvarnhjul, malde stenarna eld och gnistor. Först vände sig gubbarna mot varandra och pojkarna mot varandra, men snart sjönk minnet av familjeband i glömska, och nu kom det värsta hatet i luften, hatet mot eget kött, och där stod far mot son, bror mot bror. Därnäst övergick det till de utomvarande gamla arvfienderna, bönderna. Det var lördagskväll, och nu skulle dansas. — Opp till byn och kniven i bönnren! vrålade struparna. — Opp efter brännvin hos käringaset! hördes andra rop. Uppe i byn bodde nämligen i en enslig stuga en gumma, som bedrev lönnkrögeri; och nu begav sig skaran, skrikande, vrålande, hickande, stupande, spelande, dansande och sjungande uppför backen till bys. Ångerman stod i skuggan på lotsgården och såg tåget passera. I spetsen skrek bönhållaren, som var den gamle båtsman Järn, och i eftertruppen raglade en spelman och gned fiol. Och över alltsammans hängde Guds eviga himmel, som en opp- och nervänd blomsteräng, en spegelbild i ett blanksvart vatten, och en av de miljoner blommor som speglades där var jorden — men vilken?