BOTTENHAVSFISKARE 6 7 kröp i säng och släckte. Ångerman drog av stövlarna och rocken och kröp efter, och där lågo de i den svarta natten. Det tassade nere i boden, jamade, kurrade och fräste, från strömmingskaren i skullens fond spelade fosforescensen, som om tiotal kattor suttit där i rad och stirrat mot sängen. Båtarna gnisslade vid stängerna, men kring allt slöt sig den jättehöga, jättedjupa tystnaden, som inget slut och ingen botten har. Först lågo de tysta en god stund, orörliga på rygg, som stenbilder, men slutligen började Johanna tala. Hon hade gått hela sommarn och väntat på det här, eftersom i hela hamns ögon de ändå voro så gott som fästfolk. Då hon nu sett, vad han dög till, kände hon sig ömsint och dessutom liksom i skyldskap med honom, genom att de båda voro på sidan och över andra hamnfolket. Hon såsom dotter till lotsen och därmed överklass, han som nykter, vilket inte precis var så alldagligt den tiden. Ångerman för sin del låg också och tänkte, och han kände sig genom namnändringen och den gjorda fina affären med ångbåtskaptenen avskuren från allt gammalt och äntligen på egna ben; och nu kom det, som krönte verket. — Tyck du int, Ångerman, sa nämligen Johanna tankfullt, att det är jussom nå särskilt med dig och mig. Du sup int och grassere som annre hamnborna, och du tör fäll begripa, att jag int kan hålla mig annat än just som lite förmer, liksom stugan vår ligg upp i backen ovanom hamna, efter far min är kronkarl? Vid dessa ord genomströmmades Ångerman för första gången i sitt liv av bestämda seger- och storhets-