102 LUDVIG NORDSTRÖM känslor, och i ljuset av dem såg- han Johanna i en förklarad dager gjömmande henne själv för den ställning inom hamnen, hon symboliserade. Genom gifte med henne skulle han ju bli släkt med kronan och därmed överklass — det passade den fattige båtsmanspojken precis, vars enda stora, allt annat uppslukande drift var den att bli förmer än alla andra, nå högre, bli främst i hamn. Han teg en stund, men så kom svaret. — Int bara det, att jag int sup! sa han. Att int supa, det lärde jag mig där hos prostens. Men jag tör väl duga nå litte mer än anner hamnfolket med, om en ska se bara på den här affären med strömmingen nu. — Visst dug du till mer än anner hamnfolket, svarade hon ivrigt. Som du bind och bygg och ro på sjön. — Jag tänk det! sa Ångerman och småskrattade, och nu öppnade han sig och ryckte fram med prosten, som umgicks hos landshövdingen och hade skrivet från själva kungen, och förgyllde sig med all denna glans, så att han sken. — Jag är int nån vanlig bonnlus, sade han. Jag har sitt mycket, jag. Där i Köpmansvik gick jag brandvakt, och aldrin att jag var rädd för koleran. Och är det så, att en ska bygge fartyg, och det tör fäll kunna tänkas, att en kunde få lov att göra det med en dag, eftersom jag tänk fiska här i hamn nü så, så int är det nån, tänk jag, mer än jag, som kan det. — Du bygg fartyg med?! frågade Johanna med bävan i rösten. — Ja, var det nån sak det! skrytte han. — Ja men, karl, sån karl du är! smickrade hon och vaggade huvudet fram och åter i mörkret.