BOTTENHAVSFISKARE 6 7 Men nu hade han för långt försprång, det gällde att komma i jämnhöjd igen, och därför drog hon fram med s i n förgyllning. — Höre fäll jag, det, sa hon, att du är rakt ovanlig, Ångerman, men då kan du ju begripa att int kan en sån ovanlig karl som du gå och gifta dig med vilket åslappe (trasa) som helst. Du vet, morfar min var hamnfogde här i hamn, då det var kriget, och en oförborgat rejäl karl var han, så han for kring alla hamnar och dömde, ja, rakt falit! Men då komma krigsflotta farande på havsjön änna från Stockholm, men när sjöamiralen kom hit, så var det slut, och nu måste han ha lots. Och då vart morfarn påkallad, och han losa krigsflotta norr ut. Och så gick det nån tid omsänder, och så komma'n igen och hadde fått nederlag, då, och så vart morfarn påkallad igen, och det var brått tå baraste klåen, men morfarn satt där i surströmmings-läkningen, så han vart arg och sa till sjöamiralen, rätt i öga: I for som en lus på en tjärasticka, då I for mot landsens fiender, men når I ska hem och äta kallgröten, då vet I int, hur fort I ska hinne fram. Så int är jag tå de sämsten, må du tro, Ångerman! Det svarade han inte på, gav bara igen. — Nu är det ju det, med, sa han, att jag har lärt mig i stån, att det har börja komma mycket penningar i landet, och strömming ska folk ha. Och mycket barn ska det bli, säjs det, så dess mer strömming tör det nog gå åt. — Du vet det med! sköt hon på. — Det tör nog ska vara bra lite, som int jag vet! svarade han.