Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Ångerman och hans hus - Herrans nasir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
LUDVIG NORDSTRÖM
— Ja, vet du, karl, jag tyck rakt, du vet allting!
sa hon då.
— Jag tänk, det blir fäll bäst att knäcka böndren
med! sa han.
— Böndren rakt! Men karl, karl! Vadan tar du
kraften och alla tankarna dina?
— Det tör nog finnas mer! sa han.
— Giss på, kanske det finns pengar med? vågade
hon sig nu fram.
— Finns väl, vad som är, och blir väl dess mera!
svarte han endast.
— Ja> jag säg väl det, Ångerman, aldrin har jag
sitt sån karl som du! sa hon, och i detsamma
började det larma i boden.
Det var en strövkår av hamnpojkar, som vittjat
boskullarna, suttit på sängkanten hos flickorna i enlighet
med dessa gamla traditioner, som engång behärskat
alla kuster kring Östersjön och Bottenhavet och
dessutom inlandet och Norge, och nu ramlade de uppför
trappan, slogo eld på talgdanken och brusto i skratt.
— Nej., ha., ha., ha..! Sir du,
Ångersjökråka ligg i lag med Johanna! Ä’n nagelsam?
(Klåfingrig.)
— Ge er i väg, lidlingar, skrek Johanna, som nu
visste, hon hade egen karl på kroken och inte behövde
krusa mer.
Pojkarna gåvo svar på tal, och Ångerman låg lugnt
och småskrattade.
— Hä! sa han som vanligt.
Men till sist flög fan i honom, och han sprang upp,
man visste knappt, hur det gick till; fick en spak i
händerna, och:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
