104 LUDVIG NORDSTRÖM — Ja, vet du, karl, jag tyck rakt, du vet allting! sa hon då. — Jag tänk, det blir fäll bäst att knäcka böndren med! sa han. — Böndren rakt! Men karl, karl! Vadan tar du kraften och alla tankarna dina? — Det tör nog finnas mer! sa han. — Giss på, kanske det finns pengar med? vågade hon sig nu fram. — Finns väl, vad som är, och blir väl dess mera! svarte han endast. — Ja> jag säg väl det, Ångerman, aldrin har jag sitt sån karl som du! sa hon, och i detsamma började det larma i boden. Det var en strövkår av hamnpojkar, som vittjat boskullarna, suttit på sängkanten hos flickorna i enlighet med dessa gamla traditioner, som engång behärskat alla kuster kring Östersjön och Bottenhavet och dessutom inlandet och Norge, och nu ramlade de uppför trappan, slogo eld på talgdanken och brusto i skratt. — Nej., ha., ha., ha..! Sir du, Ångersjökråka ligg i lag med Johanna! Ä'n nagelsam? (Klåfingrig.) — Ge er i väg, lidlingar, skrek Johanna, som nu visste, hon hade egen karl på kroken och inte behövde krusa mer. Pojkarna gåvo svar på tal, och Ångerman låg lugnt och småskrattade. — Hä! sa han som vanligt. Men till sist flög fan i honom, och han sprang upp, man visste knappt, hur det gick till; fick en spak i händerna, och: