BOTTENHAVSFISKARE 6 7 — Ut, ohyra! skrek han, med ett ansikte så likblekt, att det brann som en fosforkula i mörkret, och pojkarna stodo på huvudet i trappan. De tassade bort och det blev tyst. Johanna hade hjärtat i strupen, så rädd var hon, ty nu hörde hon rösten för tredje gången, och hon hade sett det fosforescerande ansiktet. När Ångerman kom i sängen, skälvde han som ett löv. — Är du sjuk, Ångerman? frågade hon oroligt. — Jag är sint! svarade han, och så lågo de tysta en stund. Och jag är nog så farlig, då jag blir sint! tillade han, varefter det åter tegs. — Du säg, det blir gifte då, Ångerman! hördes i mörkret till slut. — Det säj jag! svarades, och sen blev det tyst igen; inte långt därefter blevo de gifta. IX. Därmed var Ångerman upptagen i hamn och stod från första stund bland de främsta. Men ännu saknade han gård och grund. Nu tog därför något nytt vid, och det var husbygget; och med den saken förknippades en del. Ovan har fiendskapen mellan fiskrarna och bönderna vidrörts, och denna fiendskap hade sin grundorsak i de förras praktiskt taget rättslösa ställning gentemot de senare. Bonden ägde nämligen allt: jorden, där stugan stod och ofta stugan själv, ur hans timmerskog köptes båtvirket, fiskerätten var hans, och av allt detta kom, att han kunde pressa fiskaren med